Konflikter och egna erfarenheter

För nu ett antal år sedan hamnade jag av olika anledningar mitt i hetluften. Mitt i en konflikt full av låsta positioner, där inte många inblandade ville se sitt eget ansvar. Något av ett skolexempel, nu när jag ser på det i backspegeln. Det var fruktansvärt jobbigt att vara mitt i det. Alltihop tog kraft och energi från allt annat, men faktum är att jag själv aldrig backade från mitt eget ansvar i situationen. Jag gjorde definitivt fel, säkert flera gånger, och den insikten tror jag räddade mig. Jag gjorde många offer, och blev väl på sätt och vis också ett offer. Men jag har också gått stärkt ur hela soppan.

Faktum är att jag inte känner ett uns av hämndbegär. Jag kände det stundtals när det begav sig, men det har falnat sedan länge. Jag ser numera alltihop som en lärdom. Visst hade jag gärna varit utan den jobbiga erfarenheten, men samtidigt är jag tacksam för den.

Jag har insett att jag har förmågan att stå upp för mig själv och andra. Att jag är vuxen nog att ta ansvar för mina egna tillkortakommanden. Vi gör alla fel, och har fel, men inte alla kan erkänna det utan att skylla på andra, eller på omständigheterna. Självklart skyller jag också ifrån mig då och då, jag är onekligen mänsklig, men jag försöker stanna upp och, om inte annat i efterhand, ta ansvar och säga att jag hade fel (om så är fallet).

Jag har läst, och läser, mycket om konflikter och gruppsykologi, och har insett att jag har så enormt stor nytta av min erfarenhet av just nämnda infekterade konflikt. Och jag tror att den insikten är viktig.

Jag kan stå för vem jag är. Och jag är stark.

Annonser

En f d grå mus som struntar i Jante

En gång i tiden fanns en grå liten mus i en mellanstor svensk stad. En grå mus som inte alls såg sitt eget värde. En grå mus som inte trodde att någon såg henne, än mindre visste vem hon var. Den grå musen finns inte längre. Den grå musen är nämligen jag själv. Och nuförtiden är jag inte någon grå mus.

Jag tycker att det är intressant detta att sänka sig själv. Och hur oerhört vanligt det är. ”Inte ska väl jag.” ”Nej, jag kan inte.” ”Jag duger inte.” Det kan en väl visst. Jag kan ganska mycket. Jag är smart, och det vet jag. Varför ska jag förminska mig då?

Det var precis det jag gjorde. Förminskade mig själv. Jag trodde på fullaste allvar att jag inte dög till särskilt mycket. Eller att andra inte brydde sig om mig (förutom närmaste familjen då förstås). Nu såhär i efterhand tror jag väl inte riktigt att det var så. Problemet var väl att jag själv inte var mottaglig. Jag dög ju inte, som sagt. Eller hur?!

Naturligtvis spelade det i mitt fall in att det fanns andra barn och ungdomar som inte alltid var särskilt snälla. Sådant späder på ett redan dåligt självförtroende. Och det tar väldigt lång tid att bygga upp. Men det går, och det är på alla sätt värt att jobba aktivt med det.

Jag skulle önska att det var mer accepterat att tro på sig själv. Missförstå mig rätt nu, men många, inte minst ungdomar, tillåter inte sig själva att säga att de är bra som de är. Visst det är inte lätt, när en är ung vet inte ens själv alltid vem en är. Men det är inte riktigt socialt accepterat att vara så självsäker heller. Framför allt inte bland tjejer. Det hör till att liksom säga att en är ful, dålig och vad du vill. Och det är jäkligt trist.

Själv har jag på senare år börjat säga att jag struntar i Jante. Jag gillar inte ens Jante. Visst, det finns väl poänger med att inte förhäva sig, men att på gränsen till utplåna sig själv. Nej, jag tycker att en ska stå för att en är bra. För så är det. Jag är bra, och jag är duktig på mycket. Se där, det var inte ens svårt att skriva det. och bland annat därför är den där grå musen borta sedan länge.

Verktyg till förbannelse

Processverktyg. Det känns modernt och bra. Så att en kanske lite lättare kan förstå och använda sig av nya processer i arbetssituationer. Verktygen blir nästan gudagivna. Åtminstone framställs de så. Jag vet, jag raljerar lite. Faktum är att verktyg kan vara jättebra. Om en som verksam i en organisation förstår vad de är till för. Om beställaren har utrett varför just dessa verktyg ska användas. Och till vad. Vad som är syftet med dem. Kanske är det rentav så att det faktiskt är de medarbetare som förväntas jobba praktiskt med processerna som ska göra utredningen och ta fram vilka verktyg de kan tänkas behöva.

Tyvärr får jag ibland en känsla av att det har blivit så trendigt med dessa processverktyg att många liksom struntar i utredningen. Struntar i att göra en ordentlig analys vad det är som egentligen behövs. Och ju mer jag funderar desto mer undrar jag varför den utredningen inte görs ordentligt (eller alls). Den är ju liksom A och O. Och ofta egentligen inte ens speciellt svår att göra. Det handlar bara om att mäta vad det är en egentligen gör, och att ställa det mot vad som förväntas. Se där, piece of cake. Ok, jag raljerar igen. Men bara lite.

Problemet är nog att risken finns, när en ordentlig grundlig analys görs, att även beställaren måste inse sina egna misstag. Och det är läskigt att inse det, vilket leder till, just det, felaktig  eller ingen analys alls. Men misstag gör alla, faktiskt helt oavsett vilken position en har. Det är mänskligt att fela, heter det som bekant. Och det är det.

Jag tror att vi kommer ganska långt om många av oss (faktiskt de flesta) blir så ödmjuka att vi erkänner dessa misstag, inte minst för oss själva. Och att vi lär oss att ta till oss andra tankar och förslag. Även om det är någon annan som står bakom dem behöver de inte vara fel. Jag hårddrar, men min erfarenhet säger att det är alltför vanligt att inte ha den ödmjukheten.

Vi kan köpa in hur många processverktyg som helst, men om den grundläggande analysen saknas, eller är gjord med fel utgångspunkt, så är de meningslösa. Oavsett hur bra de är om de hamnar rätt. Jag tror också det är därför det inte sällan känns som att en hamnar i ett meningslöst ekorrhjul av verktyg. ”Det här är rätt. Alla måste vara med.” Och så leder det ingenstans. Det blir i längden jättesvårt att hålla någon motivation alls uppe för alla dessa processer.

Men om riktiga mätningar görs, om vi medvetandegörs om vilka målen är, vad vi förväntas uppnå, och om detta utvärderas, tror jag att känslan av meningslöshet kanske inte försvinner helt, men blir avsevärt mindre. Och det borde hela verksamheter, och vi alla, vinna på.

Det som passar bäst

De flesta har väl någon gång stött på människor som liksom visar olika ansikten i olika sammanhang. Som säger det som passar bäst för tillfället. För den egna vinningens skull. Och för att enklast få igenom sina egna idéer. Egentligen har väl de flesta av oss åtminstone en del av de där dragen.

Det låter ju så bra. I alla fall först. Och hen som säger det är så charmig och trevlig. Hen framstår som så kunnig.

Men när det går för långt? När den mer nära omgivningen börjar se de olika sidorna. När manipuleringen blir så kraftig att den som manipulerar börjar ljuga. Ljuga om vad vederbörande har gjort eller sagt tidigare. Ljuga för att frisera bilden av sig själv. Så att den stämmer med vad som för tillfället är syftet. Ljuga om vad motparten har sagt eller gjort. Så att den i sin tur blir osäker på vad som verkligen stämmer. Ändra den egna bilden. Hela tiden. Ändra, ändra, ändra för att passa syftet för stunden.

När en inser att allt bara var ord. När ingen annan egentligen pratar. När det inte händer så mycket i praktiken. Mer än en ständigt växande oro. En känsla av visst obehag.

Omgivningen runtomkring ser inte. Anledningen är helt sonika att den inte behöver se. Den ser bilden som personen i fråga vill visa upp. Inte det andra. Dessutom är allt alltid någon annans fel. Och den bilden är den som sprids. Inget ansvar. Någon annans fel.

Jag har märkt att det skrivs en hel del om den här typen av personer. På sociala media (och faktiskt också i den gamla traditionella mediavärlden) kommer då och då artiklar och rapporteringar om vad som händer med folk som ställs inför sådant här. Det är ju onekligen inte lätt att hantera. Inte utan att kraftigt ifrågasätta sig själv. Jag menar, de flesta går på det till en början. Kanske går en rentav på det väldigt länge. En förstår liksom inte vad andra gnäller om. Allt är ju så bra.

Det finns till och med böcker om det, och om hur en hanterar sådana människor. Om de ens går att hantera. Ibland är bättre att helt enkelt fly fältet.

72/100

Det handlar om upplevelser

”Du pratar bara om upplevelser och känslor. Det finns inga konkreta exempel. Det finns inga bevis.” Men om en upplever väldigt stort obehag? Om en rentav mår dåligt? Blir sjuk både fysiskt och psykiskt. Räknas inte det? Det finns ju inga specifika konkreta exempel. Eller de finns, men de handlar om exempel som var och en är tagna ur sitt sammanhang. Och det är sammanhanget som smärtar.

Och om en slår larm, säger ifrån. Då svider det att bli ifrågasatt för det. Det är ju inte så att det är en lätt sak att säga ifrån. Tvärtom, det är oerhört svårt.

”Jag skämtade ju bara. Tål du inte skämt eller?” Fast det som sades skar i hjärtat. Det gjorde lik förbannat ont, skämt eller inte. Och blickarna känns. De känns som fan faktiskt. Och det suger fett.

Till slut börjar en tro på det själv. Att inget en gör är bra. Att en är konstig. Att en inte duger. Att jag inte duger. För jag har personlig erfarenhet av sånt här. Av mobbing, för det är vad det handlar om. Och det suger fett.

Det är så viktigt att slå bort de tankarna att jag nästan saknar ord. Tankarna som säger ”jag duger nog inte”. För de tankarna har fel. Alla duger. Kanske påverkar min egen erfarenhet att jag tänker så. Eller inte kanske, det känns väldigt troligt. Jag kommer alltid att kämpa emot.

Jag vet också att många, kanske de flesta, som mobbar inte ens förstår att de gör det. De förstår inte hur mycket deras attityder, förminskanden, ord eller blickar sårar. Men att de inte förstår, eller vet bättre, eller vad som helst, ursäktar inte.

Jag vet också att en klarar sig bättre om det finns bra människor omkring en. Människor som tror på upplevelserna. Som tar känslorna på allvar. Som det går att prata med. Det är så oerhört viktigt.

67/100

Erfarenheter som egentligen kunde kvitta

Det finns saker som är jobbiga. Väldigt, väldigt jobbiga. Ibland går det att komma ifrån dem. Ibland kommer en själv ifrån, medan andra blir kvar. Kvar i det jobbiga. Och det blir jobbigt. Även för den som kommer loss.

Erfarenheter en helst hade varit utan. Trots det är det ju som devisen säger, att det som inte dödar härdar. En lär sig mycket. Om världen. Om hur saker hänger ihop. Om sig själv. Och det blir stärkande. En blir stark. Men med erfarenheter som kanske hade varit bättre om de inte funnits.

Det blir som en sorg. En sorg över vad som kunde ha varit. En sorg över vad som de facto varit. En sorg för dem som blir kvar.  Och det tar ett tag att komma över den sorgen.

Ja, jag är något vag. Därtill är jag nödd och tvungen. I alla fall just nu.

53/100