Lätt med åsikter om skolan

”Klasserna är för stora”. ”Klasserna är för små”. Lärarna byts för ofta”. ”De är föräldralediga jämt”. ”Lärarna är för gamla”. Ja, är det något ämne som många klagar på så är det skolan. Det är inte alls särskilt konstigt. Skolan berör oss alla, och den är viktig för hela samhället. Problemet är att många inte tycks se att skolan är en arbetsplats för människor som alla oss andra. Lärare är faktiskt människor. Jag känner flera stycken (varav en del bytt jobb flera gånger, och andra troget stannat kvar – precis som i övriga yrkeslivet)

Dessutom tycker jag mig uppleva att det finns mycket förutfattade meningar. Många rykten som florerar. Nej, jag pratar inte om något specifikt. Inte just nu. Många tycks jämföra skolan med sin egen skolgång. ”På min tid var det minsann ordning”. Men var det verkligen alltid det? Och, vilket är jätteviktigt, vi får inte glömma att hela samhället ser annorlunda ut. Krasst uttryckt tror jag inte att det delas ut lika många guldklockor för lång och trogen tjänst någonstans längre.

Jag tror att en väg skulle kunna vara att fler och fler skolor införde den lärande organisationen. En organisationsform med stort medinflytande, med tvärgrupper och med stort ansvar för alla yrkeskategorier. Förvisso ett något tungrott system ibland. Men jag tror att om insyn och transparens finns ökar först den interna förståelsen. Och då vinner en så mycket mer. I förlängningen.

Som förälder tror jag att det är viktigt att lita på skolan. Att de som arbetar där faktiskt kan sitt jobb. Att de vet vad de gör. Och om en ska lägga sig i ska en liksom göra det på rätt sätt. Var tvungen att få med det på grund av att jag själv har kontinuerlig dialog med mina barns skola. Men jag skulle aldrig drömma om att lägga mig i den pedagogiska planen, annat kan jag dock lägga mig i. Eller söka information om, för att vara mer exakt.

Statistiskt är det överlag, oavsett arbetsgivare eller huvudmän, så att läraryrket idag är ett av de yrken flest lämnar. Det beror inte på lärarna – de gör överlag ett fantastiskt jobb. Det beror faktiskt, som jag ser det, inte på vilket skola det handlar om heller. Skolor i Sverige är ganska styrda av läroplaner och skolinspektioner och sådant. Däremot beror det på skolpolitik. På vilka politiska beslut om har tagits visavi skolan. Och det ska ingen lärare eller skola lastas för.

Annonser

Det lockande med förbud

Jag och min man har ganska få regler för våra barn. Men de regler vi har, förväntar vi oss att de följer. De är liksom grundläggande, och oftast inte särskilt förhandlingsbara. Jag tror inte på en massa små regler bara för reglernas skull. Jag tror inte heller på förbud. I alla fall inte omotiverade förbud. Som liksom bara är förbjudna.

Förälder: ”Nej, du får inte använda den appen.”
Barn: ”Varför?”
Förälder: ”För att jag förbjuder det!”

Eh, och varför förbjuder du det, undrar jag. Mycket hellre en diskussion om vad användandet av vissa appar (exempelvis) kan leda till.

Vi har valt att istället låta våra barn ha de appar och konton de vill. Med förbehållet att vi vet användarnamn och lösenord. Inte så att vi kollar hela tiden. men om något skulle hända kan vi finnas där. Jag tänker likadant vad gäller annat. Bara jag får veta liksom. Den dagen den första fyllan kommer, vill jag inte få reda på det på omvägar. Jag vill inte att mina barn smyger med det för att de är rädda för vår föräldrareaktion. Då är det ungefär tusen gånger bättre att de talar om att såhär blev det. Oj, liksom. Eller att de ringer om de hamnar i kniviga situationer. Då kan en finnas där som förälder. Utan att döma. Utan att förminska. Sannolikt kommer jag inte att vara jätteglad. Men inte jättearg heller. Jag har ju varit där själv typ.

Lögner är värre. Framför allt om lögnerna kommer för att någon inte vågar stå för sina egna handlingar. Det är ju det allt handlar om egentligen. Att lära sig ta ansvar. Och att våga göra det. Då går det ju också att fundera på varför det hände.

Förbud motverkar just det ansvarstagandet, tror jag. Förbud skapar rädsla. Samtidigt som det förbjudna alltid är (och har varit) oerhört lockande. Följden blir ju att det förbjudna testas, vilket innebär att saker kan gå, på ren svenska, helt åt helvete fel. Och då blir det ju väldigt svårt att krypa till korset och erkänna att en har gjort det förbjudna trots allt. Därav rädslan som kommer. Och den vill jag inte ha. Jag vill inte att mina barn ska vara rädda för att berätta dumheter de gjort och kommer att göra (alla gör dumheter, åtminstone ibland).

Och ta det där med stil. Vi har inte låtit någon av döttrarna ta hål i öronen före tio års ålder (således har inte den yngsta örhängen än). Däremot har vi också sagt att om de vill färga håret, så får de väl göra det. De får skaffa piercingar också, efter tretton års ålder, om de vill det. Vad gäller kläder får de ha vad de vill. Är det för kallt? Ja, men då får de frysa så lär de sig förhoppningsvis till nästa gång (förutom i vissa fall, när jag faktiskt ger råd – typ vid friluftsdagar).

86/100

En klassförälders vedermödor

Jag är en sån där hopplöst engagerad förälder. Jag satt i styrelsen när barnen gick på föräldrakooperativ förskola. Var till och med ordförande en vända. Jag har varit klassförälder i rätt många år. Trots att jag verkligen inte är någon bullmamma som jämt bakar (bakar nästan aldrig). Visst, det är ju inte direkt någon rusning till sådana uppdrag. Jag har dock alltid anmält mig frivilligt. Och det blir ju vad en gör det till.

Nu när äldsta dottern går på högstadiet är det ju inte en massa aktiviteter. Sådana var jag med och arrangerade förr. Nej, nu handlar det mest om att rodda klasskonto, och i viss mån ansvara för försäljningsomgångar. Som idag. Jag lade in beställningar som eleverna har sålt. Det tog tid. Mer tid än jag hade trott. Det visade vara så att varje säljare skulle läggas in separat. Det gällde även varje säljares respektive kunder. Det blir en del på en klass. Men det var roligt att se hur mycket de har fått ihop. De kan de där tretton- och fjortonåringarna (även om en del helt säkert är sålt av föräldrarna…)

Fast jag är en sådan förälder som tycker sånt är ganska roligt. Jag gillar att rodda ihop saker över huvud taget faktiskt. Små resor och annat för barnens och deras kompisar. Alltså, jag gillar att fixa ihop ramverket. Innehållet får de sköta själva. Det blir bäst så.

Faktum är att jag gjorde så när jag var klassförälder på mellanstadiet också. Arrangerade förutsättningarna. En plats att vara på. Saker att grilla. Inbjudan. Sånt. Sen fick det rulla på av sig själv. Och det gör det. Jag har lite svårt för när allt är alltför detaljplanerat. Då blir det ju dessutom så jobbigt om något inte blir som det var tänkt.

57/100