Bättre eller sämre? Nej, bara olika.

Jag läser för tillfället en bok som heter ”Finnjävlar”, som handlar om sverigefinnar. Den är jätteintressant och belyser faktorer som går att applicera på väldigt mycket. Rädslan för det som är lite annorlunda, stigmatisering, tillskrivna egenskaper och så vidare. Och jag blir förbannad och ledsen. Men inte förvånad. Tyvärr.

Idag är väl inte det finska lika stigmatiserat, utan snarare annat. Men tongångarna är desamma.

I riktlinjer och myndighetstexter från olika tider, inte minst från anno dazumal, finns en läskig ton. Invandraring måste begränsas eftersom den riskerar att utarma nationen. Dessutom stod det explicit att invandrare tenderar att tillhöra mindre utvecklade och sämre folkslag. Alltså, DET ÄR ORIMLIGT!!! Och förjävla vidrigt.

För det första är alla länder, gränser och nationer konstruerade. Det må vara längesedan i vissa fall, men likväl konstruerade. De finns alltså egentligen inte. Vi människor har utvecklat olika kulturer på olika platser, men det betyder inte att någon kultur är bättre eller sämre än någon annan. 

Vidare till språk, för inte alltför länge sedan ansågs det skadligt att lära barn fler än ett språk för tidigt. Typ tvärtomtänk. Och ett väldigt konstigt tänk. Barn har ju oftast ganska lätt för språk (lättare än vuxna), pch flerspråkighet berikar snarare än utarmar. Som jag ser det. Och att språk skulle vara mer eller mindre värda än andra. Precis lika absurt det.

Det som är annorlunda är alltså inte sämre, och det välbekanta är inte bättre. Det är bara olika. Det finns många sätt att uttrycka sig, många sätt att tolka världen, många sätt att… ja, you name it. Det är INTE frågan om bättre eller sämre. 

Happy Pride

Jag har hört och läst om uppfattningar att regnbågsflaggan säger att alla ska bli ”sådana där”. Eh, nej. För det första, vad då ”sån där”. Det är människor av kött och blod vi pratar om. Den som är HBTQ ÄR det, det är inget en BLIR. Och det spelar ju faktiskt ingen större roll. Inte för mig, och borde inte göra det för någon (det gör det, jag vet det). Jag bryr mig faktiskt inte nämnvärt om exempelvis grannen skulle leva ihop med någon av samma kön. Det handlar om allas rätt att vara sig själv fullt ut. Oavsett vem en är. För mig är det en självklarhet. Det handlar liksom om respekt. Jag får vara den jag är. Du får vara den du är. Vi är alla människor. Och det är så väldigt viktigt.

Jag förstår inte riktigt homofobi heller, om jag ska vara ärlig. Vad är det att vara rädd för? Att någon av samma kön skulle bli kär i mig? Att jag ska bli påhoppad av en lesbisk kvinna? Nej, jag förstår inte vad som är så läskigt med det.

Som vanligt handlar det om normer. Vad som anses vara ”normalt”. Och man och kvinna är normalt, för då kan det bli barn. Fast barn blir det ju inte alltid i heterorelationer heller. Och faktum är att samkönade relationer finns hos alla däggdjur, så det är inte alls onormalt eller onaturligt. Sexualitet är för övrigt inte bara en barnalstrande aktivitet. Hepp.

Jag vet att det inte bara handlar om kärlek, utan om rätten att vara den en är på samma villkor som alla andra. Det handlar om mänskliga rättigheter. Tyvärr är det ju inte riktigt så. Men jag tycker att det borde vara en självklarhet. Punkt.

Hjärtefrågor

Ibland blir barnen (än så länge mest den äldsta) jättetrötta på mina hjärtefrågor. Jag vet att jag kan ha en tendens att prata för mycket om dem. Men jag vill ju att döttrarna ska få en förståelse för hur jag (stämmer tack och lov rätt bra överens med maken) tänker, hur mina värderingar ser ut.

Vilka är de då, hjärtefrågorna? De är flera, men jämställdhet och feminism är en. Jag har läst böcker om det, jag har pratat med döttrarna (ibland med blandad framgång, i alla fall för stunden). Det känns så otroligt viktigt att alla får samma förutsättningar. För vi är ju lika mycket värda allihop. Oavsett kön, bakgrund, sexuell läggning och alla de övriga diskrimineringsgrunderna.

Här trillar jag in på en annan hjärtefråga. Jag tror inte på förbud mot exempelvis tiggeri. Det är något jag har skrivit åtskilliga gånger som Facebookuppdateringar, att det inte hjälper ett endaste dugg att förbjuda symptom. Känns ju mer logiskt att just jobba för allas lika värde. Och att försöka hitta grundproblemet istället.

En slags ytterligare stressfaktor är religion. På ett sätt är det irrationellt. Jag stressas lite av det faktum att konfirmationsåldern närmar sig för stordottern. Inte för att jag egentligen tror att hon kommer att konfirmera sig. Mer för att jag tar sådana frågor på allvar. Konfirmation betyder ju onekligen bekräftelse. Bekräftelse av en kristen tro. Alltså inget att ta alltför lättvindigt på. Precis som att jag inte kunde förmå mig att ta lättvindigt på det mode som innehöll kors som accessoarer. Jag var säkert en jättejobbig förälder som inte tillät det. Men jag kunde inte förmå mig. Inte förmå mig att ens köpa symboler för något jag inte tror på.

Däremot respekterar jag verkligen dem som har en tro, oavsett vilken. Jag vill dock också bli respekterad för mina hjärtefrågor. Det ska liksom vara ömsesidigt. Då kan det bli spännande utbyten av tankar.

Jag har förresten taggat ner vad gäller barnen. Och det verkar ge resultat!

63/100

Förbjud det vi inte vill se

Om jag inte missminner mig finns det en Facebookgrupp som heter typ ”Förbjud tiggeriet nu”. För det hjälper ju säkert. Förbud är ju känt som effektiv metod att lösa problem. Förbjud bara företeelsen. Då slipper vi se den. Och då finns den inte. Eller hur?! Jo, jag är grovt ironisk. Jag tror nämligen inte att förbud hjälper ett endaste dugg.

Jag tror att det är lite som vildvittrorna. När de skriker ”finns inte, syns inte”. Fast lite tvärtom. Det som inte syns finns inte. Jag tror att många inte orkar se misär på nära håll. Och då vill de att det ska förbjudas. Tas bort. Inte finnas. Det som inte syns finns inte, det som inte syns finns inte. Med skygglappar på är allt bra. Ser inte. Ser inte.

Problemet är att misären finns. Det finns inga förbud i hela världen som tar bort den. Nej, den beror på snedfördelningen i världen, på orättvisor, på politiska beslut, på kulturella traditioner. Et cetera, et cetera. Men misären och orättvisorna är jobbiga att ta till sig. Det är onekligen mycket lättare att blunda för dem. Och då vill en inte ha dem för nära inpå. En vill inte se tiggaren sitta utanför mataffären med sin mugg. En vill inte ta till sig. Förbjud dem. Skicka hem dem. Deras egna länder får väl rensa upp och ta hand om sitt eget elände. Inte vi. Inte här.

Det och det utsatta folkslaget, som exempelvis romer, får rykte om sig att vara arbetsskygga (och mycket annat). Bara för att deras traditioner kanske skiljer sig lite från majoriteten. Men huvudsaken är att de är människor, precis som alla andra. Det är liksom ingen skillnad.

Jag tänker att det vore bra att tänka lite längre än näsan räcker. Att se människorna. Och ja, jag är den första att erkänna att jag också har vant mig mer och mer. Att jag ibland bara går förbi.

Jag har ingen lösning på det här. Problemet är alldeles för komplext. Men jag tror verkligen inte på förbud.

45/100