Youtubers och källkritik

Min tonåriga dotter tittar ganska mycket på YouTube. Precis som lejonparten av alla tonåringar, antar jag. Det finns ett rätt så stort antal så kallade youtubers, som till och med gör sig en karriär på det. Jag kan inte påstå att jag följer de flesta av dem (knappt någon faktiskt), men jag känner väl till fenomenet. Inte heller lägger jag någon direkt värdering i det, det är fullständigt ok att tjäna pengar på att typ spela spel, eller ”prata ut” online.

Vad jag dock har funderat en del på källkritik. Min upplevelse är att många unga hänvisar till dessa youtubers som att de sitter inne med sanningen. Utan att kolla på fler ställen. Utan att reflektera. Och faktum är ju att många av dem (youtubers) är väldigt unga och således utan större erfarenhet (nej, jag lägger faktiskt ingen värdering i detta).

Det finns också så kallade make up tutorials, där ofta väldigt unga tjejer (oftast, det finns killar som gör detta också) ger tips om make up. Men, och det är viktigt, vad många av deras följare missar är att de är sponsrade, inte sällan av särskilda märken inom just make up. Och således tipsar de om just de märkena. Rätt självklart egentligen, men inte så lätt att genomskåda om en inte har så stor erfarenhet av reklam och marknadsföring. För det är ju inte så att de explicit säger att ”nu gör jag reklam för just den här produkten”.

Jag tror att det är jätteviktigt att vi som är föräldrar och vuxna är medvetna om detta. Att vi problematiserar och åtminstone försöker ifrågasätta. Missförstå mig rätt, jag menar inte att vi ska ifrågasätta fenomenet. Jag tänker att frågor som ”hur tror du att hen har fått alla produkter?” kan vara en väg att gå. Alltså att ifrågasätta utan att döma.

Det känns så viktigt att medvetandegöra att det ofta handlar om just åsikter, och att de ska bedömas som just sådana. Slutligen vill jag också poängtera att engelskspråkiga youtubers boostar engelskan hos tonåringarna enormt. Och det är bra!

Annonser

Vikten av att gräva

Ska en vara källkritisk? Svaret på den frågan är väl otvetydigt ja. Går det att alltid vara det? Lite mer osäkert. Inte minst vad gäller allt som snurrar runt på sociala media. Ibland skrivs saker i affekt, och själv kan jag tänka att även sådant kan vara en del i en debatt. Annat blir väl typ nja. Det är väldigt lätt väldigt ensidigt. Och jag tycker nog att det är viktigt att försöka se minst två sidor av myntet. I alla fall oftast.

Jag har svårt för det okritiska delandet en ser ibland. Det delande som blir på gränsen till populistiskt. Där grupper ställs mot grupper på ett nästan osannolikt okritiskt sätt. Flyktingar mot pensionärer. Hallå, liksom. Var finns det sunda förnuftet? Var finns tanken? Vem har något att vinna på att polarisera på det sättet? Polarisering gynnar ingen.

Varje ståndpunkt är alltid en del av något mer. Och jag vill normalt veta vad detta ”mer” är. Hur ser helheten ut. Vad är botten av problematiken? Jag vill veta det, och brukar försöka ta reda på det. Inte sällan visar sig braskande rubriker vara nästan ingenting.

Jag brukar bli skeptisk när saker framställs som väldigt tvärsäkra. Då finns det nästan alltid mer än en uggla i mossen. Så tvärsäker är nämligen i princip aldrig världen. Den är tvärtom tämligen mångbottnad. Och rätt ofta stämmer inte de tvärsäkra påståendena alls.

Självklart har även jag varit alltför snabb på delaknappen ibland. Men det går att nyansera, eller att pudla ibland om sammanhanget kräver det. Oops, jag hade fel liksom. Drog kanske en väl snabb slutsats. Trots att jag oftast inte gör det. Trots att jag, som sagt, helst gräver fram roten först. Innan jag tar ställning helt. Bara för att vara underbyggd i det ställningstagandet. Kanske är jag en pudel, men det bjuder jag på i så fall.

28/100