Tugga tuggummi med keps

Jag har tänkt lite. Det händer ju att jag gör det. Detta med regler, det kan ju vara bra. Men vissa regler har jag väldigt svårt att förstå. Exempelvis att inte få ha keps eller mössa på sig inomhus, att tugga tuggummi, att använda mobil. Reglerna finns ganska ofta i skolan, även om de litegrann börjar luckras upp. Ibland sägs det att en inte tuggar tuggummi i arbetslivet. Eh, jo… Såvitt jag har märkt påverkar det inte prestationen något överhuvudtaget. En behöver ju inte nödvändigtvis tjaggla och blåsa bubblor. Men hur många gör egentligen det. 

Och huvudbonader påverkar såvitt jag vet inte heller tanke- och prestationsförmågan. Argument jag har hört är ”det har en helt enkelt inte” eller ”det ser inte bra ut”. Säger vem? Det är ju egentligen bara fråga om någon gammal förlegad norm om hur en ska vara klädd. För övrigt är det bara ett klädesplagg bland andra. Hur ofta hör en ”ta av dig tröjan, det passar sig inte att ha den härinne”. I princip aldrig, är väl svaret på det. Det handlar bara om normer.

Mobilen då, den tar ju visst fokus. Visst, så kan det vara, men jag läste nyligen en artikel (eller blogginlägg för att vara exakt) av Micke Gunnarsson där han skrev att han tyckte det var så tråkigt att inte minst vuxenvärlden ofta utgår ifrån att barn och unga kommer att missbruka just mobilen. Visst händer det att det spelas spel, eller att det snapchattas. Men ibland tror jag att just de företeelserna ibland kan tjäna som micropauser. Som i sin tur kan främja fokus. Den traditionella bilden av arbetsro är inte arbetsro för alla. För övrigt har jag varit på många professionella möten och seminarier där mobilen använts flitigt.

Jag tror att det handlar om sunt förnuft, och tror inte på att bara förbjuda. Som mobilen, när uppmärksamhet krävs åt ett håll kan den med fördel läggas undan, i andra sammanhang kan den vara med.

Kepsar och tuggummin då. Tja, ska jag vara ärlig händer det att jag inte ens märker dem, så oviktigt tycker jag att det är i sammanhanget. Men vi är alla olika, och jag tror att det bästa är att hitta själv vad som känns ok för just mig, och att faktiskt kunna motivera varför. Alltså inte bara med ”så gör en inte” eller ”det ser inte bra ut”.

Avdramatisera liksom. Det som är ok behöver en inte provocera emot, och då funkar det oftast.

    Annonser

    Älskade modiga ungdomar utmanar normer

    Häromveckan var jag i tre dagar på en högstadieskola och jobbade med normer och dramaövningar. Bakgrunden var en idé jag har klurat på i flera år, att drama är en sådan bra metod för att utmana och utveckla sig själv. 

    För egen del har jag haft enormt mycket nytta av drama och teater. Tack vare det vågar jag mycket mer. Jag har liksom hittat mig själv på något sätt. Nej, jag säger inte att alla hittar sig själv i drama. Men jag tror att det är nyttigt för alla att prova dramaövningar. Att våga vara lite fånig.

    Vidare har jag ständigt trillat in på normer och genus under nu ganska många år. Dels intresserar det mig, dels är det så viktigt att bli medveten om att vi alla mer eller mindre styrs av normer. Men att de är stadda i ständig förändring.

    Tillbaka till mina tre dagar med tonåringarna. De fick börja med att stå nära varandra med handflatorna mot varandra, och under tjugo sekunder titta in i varandras ögon under tystnad. Eller nåja, relativ tystnad uppblandad med bubblande fniss och skratt. Jepp, det är en rätt jobbig övning. Men de gjorde den. Och de klarade den.

    Sedan var det röstövningar (rolig effekt när målbrottsröster ska klara det…), övningar som speglingar, enkel mim (hur ser en ut när en är kär?), namnbyten, högstatus lågstatus och slutligen cross gender. Tjejerna fick sitta som killar och killarna som tjejer. ”Detta är jätteobekvämt”, sade både tjejer och killar.

    Eleverna fick sedan sätta ihop och spela upp små scener där de bytte kön, var föräldrar och lärare. Och de var jätteduktiga. Fjortonåriga killar som fixade tofsar och flätor, och trånade efter Justin Bieber; och jämnåriga tjejer i keps som bredbent klagade på överreaktioner. Såklart att de var stereotyper, men det uppmanade jag dem att vara. Allt för att få syn på sina egna normer.

    Jag tycker att ungdomarna är fantastiska. De bjuder på sig själva (efter sina egna förutsättningar), och de ger hopp om framtiden. De är liksom modiga, även om de (såklart) ibland mår som alla tonåringar gör. Spelet mellan könen och olika roller är liksom detsamma. Det är inte lätt. Hur ska en ung människa hitta rätt, typ. Och det är ibland läskigt och svårt. Precis som det ska vara.