Blandade tankar om typ religion

Jag har stor respekt för andra människor, och för vad var och en väljer att tro på. Bara jag själv blir respekterad. Det vill jag klargöra först.

Däremot erkänner jag utan något som helst omsvep att jag blir obekväm om religionen (det är vad jag tänker skriva om nu) blir alldeles för närvarande. Om den blir för påtaglig. Faktum är att jag kan känna mig nästan provocerad. Eller inte ens nästan, jag blir provocerad av påtaglig religion. Och jag tror jag vet vad det beror på. Åtminstone delvis.

Mitt barndomshem var väldigt befriat från religion, och jag visste redan på mellanstadiet att jag inte var religiöst troende och inte skulle konfirmeras. Att göra det är ju att bekräfta sin kristna tro, och det är ju svårt att bekräfta något en inte har.

När jag gick på högstadiet hade vi varannan vecka schemalagd gemensam samling i aulan, och den hade i princip alltid kristet innehåll. Jag blev, redan då, provocerad, och tröttnade rejält. Senare, när jag börjat studera på universitet, fick en alltid frågan ”men då är du väl kristen?” när folk fick reda på att jag kom från Jönköping. Många blev uppriktigt förvånade när jag svarade nej. Jag tröttnade på det också.

Jag har läst väldigt mycket om alla möjliga religioner, och jag har svårt för den monoteistiska tanken. Att det skulle finnas en gud, en sanning, som alla bör bekänna sig till. Att alla andra har fel. Varför sätta sig till doms över alla andra liksom? Vad gäller det kan jag tycka att polyteistiska och naturreligioner är mer förlåtande (missförstå mig rätt).

Jag är väldigt icke-troende och oceremoniell, och jag är lycklig. Det finns ingen motsättning däremellan. Jag behöver inte den typen av förklaringsmodell.

Den som behöver det, fine, ha det. Men låt mig vara i fred. Jag kan diskutera religion, men jag vill inte utsättas för mission. Kanske är det också därför jag helst inte vill ha det alltför nära inpå. 

Hjärtefrågor

Ibland blir barnen (än så länge mest den äldsta) jättetrötta på mina hjärtefrågor. Jag vet att jag kan ha en tendens att prata för mycket om dem. Men jag vill ju att döttrarna ska få en förståelse för hur jag (stämmer tack och lov rätt bra överens med maken) tänker, hur mina värderingar ser ut.

Vilka är de då, hjärtefrågorna? De är flera, men jämställdhet och feminism är en. Jag har läst böcker om det, jag har pratat med döttrarna (ibland med blandad framgång, i alla fall för stunden). Det känns så otroligt viktigt att alla får samma förutsättningar. För vi är ju lika mycket värda allihop. Oavsett kön, bakgrund, sexuell läggning och alla de övriga diskrimineringsgrunderna.

Här trillar jag in på en annan hjärtefråga. Jag tror inte på förbud mot exempelvis tiggeri. Det är något jag har skrivit åtskilliga gånger som Facebookuppdateringar, att det inte hjälper ett endaste dugg att förbjuda symptom. Känns ju mer logiskt att just jobba för allas lika värde. Och att försöka hitta grundproblemet istället.

En slags ytterligare stressfaktor är religion. På ett sätt är det irrationellt. Jag stressas lite av det faktum att konfirmationsåldern närmar sig för stordottern. Inte för att jag egentligen tror att hon kommer att konfirmera sig. Mer för att jag tar sådana frågor på allvar. Konfirmation betyder ju onekligen bekräftelse. Bekräftelse av en kristen tro. Alltså inget att ta alltför lättvindigt på. Precis som att jag inte kunde förmå mig att ta lättvindigt på det mode som innehöll kors som accessoarer. Jag var säkert en jättejobbig förälder som inte tillät det. Men jag kunde inte förmå mig. Inte förmå mig att ens köpa symboler för något jag inte tror på.

Däremot respekterar jag verkligen dem som har en tro, oavsett vilken. Jag vill dock också bli respekterad för mina hjärtefrågor. Det ska liksom vara ömsesidigt. Då kan det bli spännande utbyten av tankar.

Jag har förresten taggat ner vad gäller barnen. Och det verkar ge resultat!

63/100

Respekt för icke-tro

”Och en del kommer med sin religion och knackar på. Jag vill inte att någon ska tala om för mig vad jag ska tro på.” Ungefär så sade min äldsta dotter häromdagen. Jag kommer inte riktigt ihåg den exakta ordalydelsen. Men andemeningen var sådan i alla fall.

”Och även om jag inte är kristen respekterar jag dem som är det.” Så sade hon också. I samma samtal. Jag tycker hon är klok. Även om jag (såklart) blir galen på henne ibland. Och hon på mig. Det vore konstigt annars, hon är ändå snart fjorton.

Jag är så glad att hon (faktiskt också hennes lillasyster, snart nio) verkar utvecklas till kritiskt tänkande respektfulla människor. Något rätt måste vi således ha gjort, maken och jag.

Framför allt äldsta dottern har ibland (säkert med fog) blivit ärketrött på mina hjärtefrågor (typ genus, normkritik och religion – varav det sistnämnda gör mig märkligt stressad) och nästan slagit bakut. Jag har dock försökt tona ner mig lite. Men det verkar ju ändå som att något ändå har slagit rot.

Det går ju inte dölja sina egna värderingar. Men det känns ändå viktigt att barnen får göra sina egna val. Även om jag vill påverka. Åtminstone litegrann.

62/100