Ledarskap, visioner och invanda lådor

Jag funderar en hel del på ledarskap och vad som anses vara en bra ledare. Är den bra ledaren alltid så bra? Alltså egentligen. Ibland är det säkert så, men verkligen inte alltid. Första frågan är väl egentligen vad en bra ledare är.

Det är inte en helt lätt fråga. Verkligen inte. Ledaren i gängse ögon är oftast man, eller kvinna med manliga attribut (typ klädsel och beteende). Ledaren är traditionellt en duktig yrkesutövare. Men ger det per automatik en god ledare? Nope, iallafall inte alltid.

Inte minst inom kulturen är det inte ovanligt att ledare och chefer (nej, jag vet att det inte nödvändigtvis är samma sak) är de stora visionärerna. Och visioner är bra, inom kulturen faktiskt nödvändiga. Men visionerna finns inom organisationerna i de flesta fall. De finns där oftast fran början. Och om ledaren då också är visionär, vad händer då? Jo, det krockar. Jag tänker att det bör vara bättre att ledaren och chefen är den som håller ramar och samordning. Som säkrar de visioner som genomförs. Typ. Men så är det sällan. Krockarna är mer regel än undantag. 

Högt upp på samhällsstegen är ledaren ofta sprungen ut ingenjörs- eller ekonomisfären. Och man. Men ger det per automatik en god ledare? Nope, inte här heller. 

Det handlar rätt mycket om att våga bryta sig ur invanda lådor. Den yttre formen, det en ser, är kanske ett skal som känns så tryggt och invant att innehållet helt försvinner. Och innehållet är onekligen det viktigaste. Även om det fina innehållet finns i en ovanlig låda.

Annonser

Fördomar, kultur och vikten av det

Att vara övertygad om att en aldrig kan ha fel är något av det farligaste som finns. Att säga sig vara helt fördomsfri bevisar motsatsen. Alla har fel ibland, och alla har fördömar. Det som är viktigt är att vara ödmjuk, att vara medveten om just sina egna fördomar och att faktiskt kunna lyssna på andra.

Jag tror att det är så (har för mig att jag dessutom har läst det nånstans) att vi faktiskt måste sortera verkligheten. Att vi behöver det. Att den mänskliga hjärnan inte klarar att ta in hur mycket olika information som helst. Däremot tror jag att vi har förmågan att ändra sorteringen. Hur vi delar in verkligheten och världen. Hur vi kategoriserar. Bara vi vill.

Det finns många sätt att komma i kontakt med sina egna fördomar. Inte minst genom att utmana dem. Och jag tror på fullaste allvar att kultur på olika sätt kan hjälpa oss att göra det. Att använda drama eller konst som filter. Att liksom filtrera oss själva. Varför agerar jag som jag gör? Hur ser min egen ryggsäck ut? Och jag tror att de så kallat sköna konsterna kan hjälpa oss.

Jag skulle vilja att de sköna konsterna, de estetiska kanske mer mjuka värdena, skulle bli viktigare i samhället i stort. Just för att de kan hjälpa oss att skapa förståelse, att medvetandegöra och kanske rentav möjliggöra viss förändring. Allt är inte fyrkantigt och kvantitativt mätbart. Framförallt är inte vi människor det, vi är inte sällan oförutsägbara och känslostyrda.

Nej, det är inte bara navelskådning. Jag tror att det tvärtom är extremt viktigt att börja skärskåda sig själv. Jag menar, om en inte förstår sig själv, hur ska en kunna förstå omvärlden? Faktum är ju att allt hänger ihop. På olika sätt.

En annan tanke är att jag tror att konsten blir falsk utan empati. Att hela världen blir falsk. Och hård. Visst, världen är hård. Men det finns mjukhet också, bara en är beredd att leta lite. Kanske bara genom något så enkelt som att le och få ett leende tillbaka. Att försöka känna in vad andra kan tänkas känna. Att vara öppen.

Det konstiga med konst

Konst. Vem är den till för? Vem bestämmer vad som är konst? Vad som är bra eller dåligt? Jag har alltid varit av den åsikten att det är betraktaren som bestämmer. Ibland kan så kallat bra konst vara helt obegriplig. Och då är den det. För mig.

Ibland sägs det att konsten ska säga något. Och det ska den väl. Frågan är vad den säger. Och vem som bestämmer det. Egentligen.

Ska den så kallade kultureliten bestämma? Ja, det är ok. I viss mån. Jag tycker nämligen inte att eliten har tolkningsföreträde. Kunskapen är sannolikt högre. Men ibland kan helt andra kompetenser göra tolkningen ännu mer spännande.

En tanke är också hur stort existensberättigande konst som kultureliten tycker om, som nästan ingen annan förstår, har. Alltså egentligen. Visst har konsten ett eget värde. Men om den är obegriplig? Eller, ännu värre, om ingen bryr sig.

Berättigandet kommer när en reagerar. På något sätt. Det kan vara en fin känsla. Eller rentav avsmak. Det är i alla fall en reaktion.

48/100

Högtider och varför de firas

Inlagd sill, potatis och ägg är högtidsmat i Sverige. Och Janssons frestelse. De ingår i typ all högtidsmat. Förvisso kompletterad med annat, men de finns likväl alltid där. Och visst det är ju gott (fast det tyckte jag inte när jag var barn, ska jag ärligt erkänna). men på något sätt kan det ju kännas lite fattigt. Att vi kanske borde variera oss lite mer. kanske vara ännu lite festligare. Fast nu på gränsen till hycklar jag. Jag äter ju komponenterna själv varje högtid.

Högtid och högtid förresten. Vi i min familj är rätt lite för att fira högtider. Vi äter maten (sillen och potatisen, som sagt), men vi firar inte riktigt. Och om jag själv hade gjort det, hade det varit årets gång jag hade firat. Jag tror nämligen att det är det allt handlar om. Det känns inte som någon jätteslump att de så kallat kristna högtiderna infaller i princip exakt samtidigt som icke- och förkristna högtider ägde rum. Folk typ festade vid de tidpunkterna ändå, och sannolikt hade det blivit ramaskri om någon kyrkofader (valfritt vilken) på typ 300-talet plötsligt hade sagt aja baja, ni får inte fira nu. Genomslaget hade nog inte blivit så stort, om jag säger så. Och fernissan är tämligen lätt att ändra, eller hur?!

Ibland blir jag lite trött på inlägg (på sociala media, var annars, men även i media) som ondgör sig över att gemene man verkar ha glömt varför vi firar våra högtider. Att de alla vilar på biblisk grund. Men hallå, årscykeln då? Den känns på något sätt bra mycket närmare tillhands att vara orsaken än något annat, som sagt. Inte minst eftersom högtider antagligen uppstod för rätt många tusen år sedan. Fast vi vet inte hur de gick till för så länge sedan.

Jo, jag tilltalas av det cykliska tänkandet, och tror att det ligger rätt mycket i det. Att allt liksom går runt och kommer tillbaka. Världen och livet självt. Och att det är det som firas.

Nu kom jag en bit bort från sillen och potatisen, jag vet det. Min huvudpoäng är egentligen att jag tycker att en ska undvika att bry sig om varför andra firar. Att de firar av fel anledning. Var och en blir liksom salig på sin egen övertygelse.

36/100

Gör vad du vill – nästan

Så länge en inte skadar någon annan kan en göra vad en vill. Jag tycker det är oerhört centralt. Jag tror att det gäller oss alla. Att vi faktiskt kan göra vad vi vill. Så länge vi inte skadar varandra. Så länge vi tar hänsyn till andra. Sannolikt hänger den övertygelsen ihop med en annan sida av det myntet. Att jag vill tycka och känna vad jag vill. Jag vill inte bli pådyvlad någon annans åsikt bara för att. Jag vill kunna reflektera själv. För jag kan reflektera själv. Är till och med oftast rätt så bra på det.

Jag vill gå min egen väg. Däremot säger jag inte att den är mer rätt än någon annans väg. Det funkar inte riktigt så. Var och en har sin alldeles egna ryggsäck, där allt möjligt finns. En del är fullt synligt, och liksom sticker upp. Annat är så dolt att inte ens bäraren själv vet om det. Men det finns där. Och det påverkar. Min väg är liksom rätt för mig. Jag tänker inte pracka på den på någon annan. Om jag skulle råka göra det hoppas jag att vederbörande säger till.

Det känns viktigt att ha stor respekt för andra. Och jag tycker att det är ganska respektlöst att pracka på andra åsikter utan att ge dem möjlighet att reflektera. Ibland känns det som att en hel del inte riktigt har den respekten. Jag tänker exempelvis på alla nättroll och annat trist (som jag redan har skrivit och säkert kommer att skriva om igen). I förlängningen hänger den respekten ihop med en respekt för liksom allt. Respekt överhuvudtaget är så himla viktigt. Och nej, jag syftar inte på den typ av ”respekt” som ungefär verkar gå ut på att respekt är ensidig. I alla fall stundtals. Utan respekt i en liksom vidare mening.

35/100

Historia – kungar och krig, eller?

Jag är historiker. I alla fall har jag en hel del akademiska poäng i historia. Jag har akademiska poäng i ganska mycket. Men nu tänker jag historia. Vi vet hur historien såg ut. En rad händelser som liksom är staplade på varandra skapar linjen. Eller?

Faktum är ju att historien skrivs av dem som bestämmer. Det vill säga av dem som har tolkningsföreträde. Men den andra historien då? Eller kanske rentav de andra historierna? Vad händer med dem? Finns de inte för att de inte är nedskrivna? Jo, de finns, men vi kan aldrig till fullo hitta dem.

Om vi tittar på den traditionella historiebilden. Den som folk i gemen har. Då handlar det om kungar och krig. Kanske inte lika mycket nu som det gjorde förr. Men kungar och krig har en ganska stor plats. Likaså maktmän och stora tänkare. Överlag handlar historien allt som oftast om rika män. Och några få kvinnor.

Jo, det finns beskrivet numera om förhållanden för kvinnor, barn och fattiga. Men det är fortfarande ganska schematiskt. Fanns de således inte? Jo, såklart fanns de. Men något större avtryck i historien har majoriteten av mänskligheten inte gjort.

Det går också att titta på arkeologiska lämningar. På bronsåldern (ok, det var inte samma i alla bronsålderns sex perioder) hade exempelvis alla stora blänkande bronsspännen på sig. Eller? Hade verkligen alla det? Det tror inte jag. Sannolikt är det så överlag att de flesta har försvunnit tämligen obemärkt. Vanligt folks gravar anlades sannolikt med mer förgängliga metoder. Och vanligt folk var liksom inte spännande att skriva om. Inte för vinnarna, för de som bestämde. Vanligt folk var ju bara arbetskraft och inte viktiga för historieskrivningen. Deras livsöden var inget att skriva ner.

Nej, vi kommer aldrig att hitta historierna om alla miljarders miljarder som har levat eller kommer att leva. Men det känns rätt  (fel, väldigt, menar jag) viktigt att vara medveten om att den historia vi lär oss bara handlar om ett fåtal, om eliten. Vi måste också förstå att historien (precis som i princip all humanistisk vetenskap) helt och hållet är baserad på tolkningar. Och att alla som tolkar alltid är subjektiva. När den medvetenheten finns blir historien oerhört spännande.

33/100

42

Svaret på frågan om livet, universum och allting är 42. Det är det viktigaste, och det vet alla som har läst ”Liftarens guide till galaxen” (och det har en gjort). Det faktum att frågan är lite okänd gör inte så mycket. Svaret är onekligen det viktigaste. Men det finns mer.

Exempelvis är ett maratonlopp (typ) 42 kilometer långt, och i Arkiv X bor agent Fox Mulder i lägenhet 42. I det periodiska systemet har molybden atomnummer 42 (vad det nu är, jag har inte en aning). Det finns en emissions- och reflexionsnebulosa i Orion som heter M42. 42 är vidare tydligen det näst lägsta talet som har tre olika primfaktorer, och är ett sfeniskt tal. Ok, jag fattar ingenting av det där sista, men det låter ju i alla fall bra. Lika obegripligt är att 42 också är ett pentadekagontal, och ett extraordinärt tal.

Extraordinärt är det ju, precis som sig bör med just svaret på frågan om livet, universum och allting.

Extraordinärt är också det faktum att jag, just idag, fyller 42.

29/100

Chokladbollens dag

Häromdagen fick jag en inbjudan till ”Chokladbollens dag” på Facebook. Självklart tackade jag ja. Och jag har bjudit in flera av mina kontakter. Evenemanget är skapat som en replik på ”N…bollens dag” (medvetet val att inte skriva ut n…-ordet) som också finns (om jag minns rätt). Och n…boll säger ju typ väldigt få nuförtiden. Förutom dem som verkar vilja göra något slags statement. Och vad detta statement egentligen handlar om övergår min fattningsförmåga.

Jag menar, ord förändras. Språket förändras. Värderingar förändras. Jag använde också tveklöst n…boll om den runda kakan av choklad och havregryn när jag var liten. Det gjorde alla. Då. Och inte tänkte vi på namnet heller. I alla fall inte de flesta av oss. Jag har dock inte (såvitt jag minns) sagt n… regelmässigt.

Men, precis som så mycket annat, världen förändras. Och då känns det ju mest gnälligt att envist säga ”men så har jag alltid sagt”. Varför skulle det innebära att det per automatik är rätt? En slags parallell kan ju sägas vara att homosexualitet var olaglig och sjukdomsklassad till för inte alls särskilt länge sedan. Den kategoriseringen var av hävd. Men den var verkligen inte rätt, vilket lagstiftningen tack och lov har rättat till.

Visst, benämningen av det lilla bollformade bakverket är inte lagstadgad. Men normativ. Och normer är föränderliga. Även om det är svårt och ofta går långsamt.

24/100

Vikten av ifrågasättandet

Arv och miljö. Det är ju de tillsammans som formar människan. Frågan är vad som formar mest. Vad kommer först? Typ som hönan eller ägget. Vad gäller arvet får vi med oss en grund. Rent genetiskt. Frågan är hur mycket det påverkar personligheten. Där tror jag att miljön spelar större roll. Som uppväxt, normer, kultur och allt sånt.

Den ryggsäcken är liksom svår att kasta ifrån sig. Den påverkar hela tiden. Jag tror det bästa var och en kan göra är att bli medveten om den. Om den egna ryggsäcken. Hur den ser ut. Att kasta av den helt är troligen inte möjligt, men jag tror att en kommer en bit på väg genom att åtminstone titta i den. Iallafall ibland. Vad finns där egentligen?

Jag inser att jag hela tiden återkommer till normerna. Men det är ju inte så konstigt. Normerna finns där hela tiden. Och jag är helt övertygad om att fler borde börja tänka på dem. Ifrågasätta dem. Eller iallafall se dem. Det är onekligen alltför många som inte ens gör det. Som bara följer dem, Så har det liksom alltid varit. Och då är det automatiskt rätt. Lite mer kritiskt tänkande, kanske?!

Om vi sen kommer till begreppet kultur är det så stort. Vi lever i kulturen. Vår kultur styr oss. Eller?

Jo, den styr oss på så sätt att vi är formade av den. Vi är formade av det samhälle vi växer upp och lever i. Såklart. Men jag tror att kultur (i dess vida mening) och normer är släkt med varandra. Ingen av företeelserna är huggna i sten. Men de är svåra att förändra. Iallafall i en handvändning. Och en förutsättning är att vi ser dem. Att vi förmår lyfta blicken. Som jag ser det är det ifrågasättandet som är förutsättningen för utveckling. För förändringen. Om vi inte ifrågasätter, eller ens ser, då stagnerar vi.

Jag kan inte säga att jag själv alltid gör det. Det är väldigt lätt att följa praxis. Det är liksom enklast. Och jag tror inte på övermänniskor. Men jag tror att vi kan lyfta våra blickar. Jag tror att vi kan ifrågasätta. Att det är så otroligt, och på ren svenska jävligt, viktigt. Även om en hel del inte gör det så kan vi som människor det. Och jag tror att det är absolut nödvändigt.

22/100

Hur en tilltalar

Det här med företeelser som liksom tar bort individen. Är inte det rätt så dumt? Exempelvis tänker jag på tilltalsskick. Det skiljer sig ju rätt mycket mellan olika platser i världen. Men att inte använda förnamn, som i rätt många länder. Det tar bort ganska mycket. Inte minst för (gifta) kvinnor. Jag menar, jag exempelvis blir ju fru Lagerborg. Som om jag tillhörde min man. Det gör jag ju inte. Jag tillhör mig själv.

Egentligen är det ju ett förminskande skick, som iallafall inte jag vill ha tillbaka hit. Vi har en gång slutat med det. Så varför ska vi börja. Vad blir nästa steg, liksom? Att kvinnor tituleras efter sin mans yrke – ingenjörskan typ. Nej, inte om jag får bestämma. Jag vill för övrigt inte tilltalas med min egen titel heller – känns förlegat och inte särskilt artigt alls. Dessutom är jag inte mitt yrke. Jag är en person, en människa.

Visst, även manliga individer försvinner med herr, men efternamnet är (fortfarande) oftast hans släktnamn. Och det försvinner ju inte. Det (o)skicket stammar ju från en tid då kvinnan inte räknas som en egen individ. Inte i lagens mening. Vid ingående av äktenskap blev de två på någon mystiskt sätt en juridisk person. Mycket märkligt. Så varför bevara (eller återuppliva) ett tilltalsskick som stammar från så gamla unkna traditioner?

Jag tycker det känns jämlikt att kalla alla vid förnamn, oavsett social ställning. Precis som att säga du till alla. Nej, jag skulle aldrig komma på tanken att säga ni till någon (det var för övrigt tjänstefolket som titulerades så).

Visst, jag kanske drar stora växlar. Det är ju bara ett sätt att tilltala människor. Men ibland är inte steget långt från A till B. Och om det tilltalsskick jag skrivit om återigen blir gängse, hur länge dröjer till andra gamla traditioner och seder dyker upp igen? Bara för att det så att säga blir ”artigt”.

21/100