Att våga vara ödmjuk kan leda långt

Att det är viktigt att reflektera och pröva sig fram känns som lite av en självklarhet. Att inte låsa fast sig för hårt vid ett grundantagande, utan att reflektera kring vad man kommer fram till under processens gång, och att vara ödmjuk inför att man kan ha varit fel ute från början. Jag tycker att just ödmjukheten är väldigt centralt i nästan all verksamhet, inte minst för den som är ledare.

Ödmjukhet är förmågan att kunna reflektera det som kan iakttas, att inte låsa in sig i ett förutbestämt hörn. Det är helt enkelt så att utveckling främjas av just detta.

Varje reflektion börjar med en önskan att lösa eller förstå ett problem som har uppstått i processen. Genom att vara öppen i arbetet med att tillmötesgå denna önskan hittar den som reflekterar nya frågor, och ofta därmed nya svar, vilket skapar en kontinuerlig utvecklingsprocess. Undersökningen av grundproblemet leder på detta sätt till en slags processram, men ändå en öppenhet för de nya frågor och svar som uppstår under resans gång.

Naturligtvis finns det också nackdelar med att stanna upp och reflektera i en arbetsprocess. Det finns en risk att reflekterandet liksom tar över, och stoppar upp utvecklingsprocessen. Detta är viktigt att vara medveten om. Reflekterandet får inte bli ett självändamål.

Reflekterandet skapar alltså en ödmjukhet – att inte vara ensam om en allenarådande kunskap, utan att istället vara beredd att under en utvecklingsprocess också lära sig själv. Det är centralt att vara öppen för och medveten om sina egna svagheter. Det är också viktigt att leta efter kopplingar med andras tankar och idéer kring utvecklingsprocessen, återigen att inte stå ensam och hävda sin egen ofelbarhet. Det skapar ingen utveckling, snarare tvärtom. Det är nyttigt och av godo att liksom kasta fasaden, och att helt enkelt strunta i den sociala statusen. Reflekterandet och utvecklingsprocessen går före. Troligen är det ofta så att ingen har de absoluta svaren, men att flera tillsammans kanske hittar åtminstone några av dem. Här krävs dock en stor ödmjukhet. Det är inte farligt att be om hjälp – så gör det!

Som jag ser det handlar reflektion i praktiken om att våga prova nya vägar, och att våga misslyckas. För om det modet inte finns, kommer ingen utveckling framåt.

Annonser

Historia – kungar och krig, eller?

Jag är historiker. I alla fall har jag en hel del akademiska poäng i historia. Jag har akademiska poäng i ganska mycket. Men nu tänker jag historia. Vi vet hur historien såg ut. En rad händelser som liksom är staplade på varandra skapar linjen. Eller?

Faktum är ju att historien skrivs av dem som bestämmer. Det vill säga av dem som har tolkningsföreträde. Men den andra historien då? Eller kanske rentav de andra historierna? Vad händer med dem? Finns de inte för att de inte är nedskrivna? Jo, de finns, men vi kan aldrig till fullo hitta dem.

Om vi tittar på den traditionella historiebilden. Den som folk i gemen har. Då handlar det om kungar och krig. Kanske inte lika mycket nu som det gjorde förr. Men kungar och krig har en ganska stor plats. Likaså maktmän och stora tänkare. Överlag handlar historien allt som oftast om rika män. Och några få kvinnor.

Jo, det finns beskrivet numera om förhållanden för kvinnor, barn och fattiga. Men det är fortfarande ganska schematiskt. Fanns de således inte? Jo, såklart fanns de. Men något större avtryck i historien har majoriteten av mänskligheten inte gjort.

Det går också att titta på arkeologiska lämningar. På bronsåldern (ok, det var inte samma i alla bronsålderns sex perioder) hade exempelvis alla stora blänkande bronsspännen på sig. Eller? Hade verkligen alla det? Det tror inte jag. Sannolikt är det så överlag att de flesta har försvunnit tämligen obemärkt. Vanligt folks gravar anlades sannolikt med mer förgängliga metoder. Och vanligt folk var liksom inte spännande att skriva om. Inte för vinnarna, för de som bestämde. Vanligt folk var ju bara arbetskraft och inte viktiga för historieskrivningen. Deras livsöden var inget att skriva ner.

Nej, vi kommer aldrig att hitta historierna om alla miljarders miljarder som har levat eller kommer att leva. Men det känns rätt  (fel, väldigt, menar jag) viktigt att vara medveten om att den historia vi lär oss bara handlar om ett fåtal, om eliten. Vi måste också förstå att historien (precis som i princip all humanistisk vetenskap) helt och hållet är baserad på tolkningar. Och att alla som tolkar alltid är subjektiva. När den medvetenheten finns blir historien oerhört spännande.

33/100

Tjat, tjat, tjat

En rätt stor del av föräldraskapet går åt till tjat. Tjat om läxor. Tjat om idrottskläder. Tjat om ditten. Tjat om datten. ”Kom du ihåg…? Har du gjort det? Har du packat allt du behöver? Ring när du är framme? Kom du ihåg…?”

Jag blir ibland rätt trött på mig själv. Det blir döttrarna också. Framförallt den äldsta. Hon blir inte bara trött förresten. Hon blir jätteirriterad. Tycker att hon inte behöver detta tjat. Problemet är dock att hon gärna gör det hon vill innan hon gör det hon ska. Vilket föga förvånande leder till att det som ska göras trillar bort på vägen. Det är dock en annan historia, eftersom jag idag läste om världens bästa studie. En studie jag genast kände att jag gillade.

Studien (gjort på ett brittiskt universitet) hävdar att inte minst döttrar mår bra av tjat. Framförallt tjat från sina mödrar. Flickor med tjatande föräldrar (typ mest mödrar, som sagt) har visat sig lyckas bättre. De får lättare att komma in på universitet. Och de får högre lön.

Jag har ingen aning om hur studien har gjorts. Men det spelar just nu mindre roll. Det roligaste är att använda den som argument i framtida diskussioner om tjat. Eller framtida förresten, jag börjar nu.

32/100

Vikten av att gräva

Ska en vara källkritisk? Svaret på den frågan är väl otvetydigt ja. Går det att alltid vara det? Lite mer osäkert. Inte minst vad gäller allt som snurrar runt på sociala media. Ibland skrivs saker i affekt, och själv kan jag tänka att även sådant kan vara en del i en debatt. Annat blir väl typ nja. Det är väldigt lätt väldigt ensidigt. Och jag tycker nog att det är viktigt att försöka se minst två sidor av myntet. I alla fall oftast.

Jag har svårt för det okritiska delandet en ser ibland. Det delande som blir på gränsen till populistiskt. Där grupper ställs mot grupper på ett nästan osannolikt okritiskt sätt. Flyktingar mot pensionärer. Hallå, liksom. Var finns det sunda förnuftet? Var finns tanken? Vem har något att vinna på att polarisera på det sättet? Polarisering gynnar ingen.

Varje ståndpunkt är alltid en del av något mer. Och jag vill normalt veta vad detta ”mer” är. Hur ser helheten ut. Vad är botten av problematiken? Jag vill veta det, och brukar försöka ta reda på det. Inte sällan visar sig braskande rubriker vara nästan ingenting.

Jag brukar bli skeptisk när saker framställs som väldigt tvärsäkra. Då finns det nästan alltid mer än en uggla i mossen. Så tvärsäker är nämligen i princip aldrig världen. Den är tvärtom tämligen mångbottnad. Och rätt ofta stämmer inte de tvärsäkra påståendena alls.

Självklart har även jag varit alltför snabb på delaknappen ibland. Men det går att nyansera, eller att pudla ibland om sammanhanget kräver det. Oops, jag hade fel liksom. Drog kanske en väl snabb slutsats. Trots att jag oftast inte gör det. Trots att jag, som sagt, helst gräver fram roten först. Innan jag tar ställning helt. Bara för att vara underbyggd i det ställningstagandet. Kanske är jag en pudel, men det bjuder jag på i så fall.

28/100

Allvarligt

Det finns de som tar sig själva på blodigt allvar. Jag tycker att det är så tröttsamt. Och faktiskt ganska tråkigt. Lite självdistans har väl ingen dött av? Faktum är att jag tror att det nyttigt att driva lite med sig själv då och då. Att faktiskt se sina egna fel och brister. Tro mig, jag har många fel och brister. Precis som alla andra. Jag vill faktiskt inte vara utan dem. Jag har nämligen ingen lust att vara en robot.

Distans är bra, tycker jag. Faktum är att jag tror att det är viktigt att inte bara ha distans till sig själv. Det är inte fel att ha en viss distans till det mesta. Och nej, jag förringar inte mig själv eller annat. Tvärtom. På grund av den där distansen tar jag det verkligen på allvar. Mig själv och annat. Men inte så att det får ta över. Det skadar liksom inte att ha glimten i ögat.

Jag tror också att den förmågan, den distansen, gör att det är lättare att acceptera att en själv ibland handlar fel. Att en faktiskt inte är bättre, eller för den delen sämre, än alla andra. Eller mentaliteten att jag har rätt, du har fel. Vem bestämmer det, liksom? Jag kan väl ha fel ibland (fast oftast inte *ironisk*)?

Det är sunt att kunna skratta åt sina egna brister. Det är liksom roligare att skratta än att gråta (även om gråt är bra ibland, det inte det jag säger). Kontentan är väl att inte ta livet så himla allvarligt, för då tar du det på allvar.

26/100

Rätten att vara obekväm

Att vara obekväm. Det kan betyda olika saker. En tröja kan vara obekväm om den är stickig. Sådär obekväm att en inte ens vill ha den på sig. Annat än i värsta fall. Vid sådana där tillfällen när allt annat är i tvätten. Men att vara obekväm kan också vara att uttrycka sin åsikt, eller sin synpunkt, även om den är annorlunda.

Att tycka annorlunda kan vara jättejobbigt. Både för den som tycker och för alla andra. Liksom, nej, ifrågasätt inte igen. Faktum är att jag har tänkt så själv. Det kan bli för mycket. Framförallt vad gäller att ifrågasätta bara för att ifrågasätta. Eller är det för mycket? Kan det faktiskt inte väcka tankar? Kanske.

Om den avvikande åsikten känns rätt. Hur blir det då? Jag tycker att en har rätt att uttrycka åsikter. Alldeles oavsett. Sen kan alla bli övertygade om motsatsen, och faktiskt ändra åsikt. Men att uttrycka en åsikt som motsäger något som uppenbart är fel. Då tycker jag att det i princip är en skyldighet att vara obekväm. Rentav väldigt obekväm. Det går liksom inte att leva med sig själv annars.

Jag funderar en hel del på det här. Är nog ganska obekväm ibland. Det är ju så otroligt viktigt att det ska vara rätt. Och jag kan faktiskt inte acceptera att bara sitta och se på. Jag kan inte bara ta emot vilken skit som helst. Eller se på att andra drabbas. Det går inte. Även fast det är jobbigt att vara obekväm. Även fast den som är obekväm rätt ofta får ännu mer skit. Men att våga vara obekväm gör att i alla fall jag kan gå med huvudet högt.

Jag tar ingen skit jag inte förtjänar.

25/100

Vikten av ifrågasättandet

Arv och miljö. Det är ju de tillsammans som formar människan. Frågan är vad som formar mest. Vad kommer först? Typ som hönan eller ägget. Vad gäller arvet får vi med oss en grund. Rent genetiskt. Frågan är hur mycket det påverkar personligheten. Där tror jag att miljön spelar större roll. Som uppväxt, normer, kultur och allt sånt.

Den ryggsäcken är liksom svår att kasta ifrån sig. Den påverkar hela tiden. Jag tror det bästa var och en kan göra är att bli medveten om den. Om den egna ryggsäcken. Hur den ser ut. Att kasta av den helt är troligen inte möjligt, men jag tror att en kommer en bit på väg genom att åtminstone titta i den. Iallafall ibland. Vad finns där egentligen?

Jag inser att jag hela tiden återkommer till normerna. Men det är ju inte så konstigt. Normerna finns där hela tiden. Och jag är helt övertygad om att fler borde börja tänka på dem. Ifrågasätta dem. Eller iallafall se dem. Det är onekligen alltför många som inte ens gör det. Som bara följer dem, Så har det liksom alltid varit. Och då är det automatiskt rätt. Lite mer kritiskt tänkande, kanske?!

Om vi sen kommer till begreppet kultur är det så stort. Vi lever i kulturen. Vår kultur styr oss. Eller?

Jo, den styr oss på så sätt att vi är formade av den. Vi är formade av det samhälle vi växer upp och lever i. Såklart. Men jag tror att kultur (i dess vida mening) och normer är släkt med varandra. Ingen av företeelserna är huggna i sten. Men de är svåra att förändra. Iallafall i en handvändning. Och en förutsättning är att vi ser dem. Att vi förmår lyfta blicken. Som jag ser det är det ifrågasättandet som är förutsättningen för utveckling. För förändringen. Om vi inte ifrågasätter, eller ens ser, då stagnerar vi.

Jag kan inte säga att jag själv alltid gör det. Det är väldigt lätt att följa praxis. Det är liksom enklast. Och jag tror inte på övermänniskor. Men jag tror att vi kan lyfta våra blickar. Jag tror att vi kan ifrågasätta. Att det är så otroligt, och på ren svenska jävligt, viktigt. Även om en hel del inte gör det så kan vi som människor det. Och jag tror att det är absolut nödvändigt.

22/100

Upp och ner och tonåringar

Alltså detta med tonåringar. Jag har en hemma nu, och det är väldigt upp och ner. Ena dagen är allt bra, nästa inte alls. Då kan allt vara dåligt och emot. Och då spelar det liksom ingen roll vad en säger. Det är väldigt frustrerande. Jag är inte en person som gillar när saker och oro hänger i luften. Jag vill liksom rensa ur på en gång. Vi är inte alltid överens i den frågan, kan jag väl säga.

Tonårsvärlden, inte minst under högstadieåren, är en djungel. Så är det nu, så var det när jag växte upp. Följer en bara normen funkar det. Men vilken är normen? Och vem sätter den? Inte så väldigt tydligt alla gånger.

Det brukar ofta finnas någon klick som är tongivande. På vilket sätt är olika på olika skolor. Den klicken sätter tonen, vare sig en är för eller emot. De bestämmer (i och för sig ofta indirekt) vad en ska tycka.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Så arg hade jag aldrig sett matteläraren förr. Det var nog bäst att bara vara tyst och fortsätta jobba på. I alla fall låtsas att jag jobbade på. Det var ett par tjejer som hade kommit väldigt mycket för sent. Som vanligt. De kom alltid för sent. Den här gången hade det blivit alldeles för mycket för läraren. Den berömda droppen, som man brukar säga. Läraren var så arg att han skakade. Läpparna var så spända att de vitnade. Han skällde. Fast jag vet inte vad han sade. Jag slutade lyssna.

De där tjejerna som kom för sent styrde hela skolan. Eller, rättare, alla var rädda för dem. Mer eller mindre. Nästan ingen vågade säga emot dem. Inte ens lärarna. De muckade med alla, och det kändes enklast och smidigast att bara smälta in i väggarna när de var i närheten. Som när en fritidsledare faktiskt sade emot. Det blev ett jätteslagsmål. Jätteobehagligt. Tyckte jag i alla fall. Jag har aldrig gillat bråk.

Tjejerna var nästan värre än killarna. Även om det naturligtvis fanns killar som vi hade respekt för. Killarna som satt längs korridorerna. De gjorde inget annat än tittade. Men som de tittade. Det krävdes hur mycket mod som helst bara för att passera dem. Oftast gjorde vi det i grupp. Det blev lättare så.

19/100

Att plugga

Jag har tenta idag.

För tjugo år sig fanns det inte ens i fantasin att jag skulle plugga på en teknisk högskola. Nu pluggar jag i och för sig inte tekniska ämnen, men ändå. Ledarskapskursen ges på just en teknisk högskola. Så kan det gå.

Det är väldigt roligt att lära sig nya saker. Jag slutar aldrig tycka det är kul. Min vetgirighet har liksom ingen ände. Åtminstone känns det så. Och kanske är det därför jag tröttnar på saker om jag håller på med dem för länge.

För övrigt tycker jag att det är lite synd att sådana som jag (typ med sjukt många akademiska poäng från början), på grund av ekonomi inte ska kunna byta bana helt. Om det hade gått hade jag lugnt gjort det. Inte så att jag ångrar de val jag gjorde när jag var yngre. Absolut inte. Men det skulle vara kul att prova något helt nytt.

Lite nya vägar har jag dock möjlighet att välja, har en rätt bred grund från början (tröttnade redan som ung så jag har pluggat rätt många olika ämnen). Men byta helt är svårare.

Om jag vann en förmögenhet är det en av sakerna jag skulle göra. Jag skulle prova något nytt. Utbilda mig till något helt annat. Bara för att få nya preferenser. Bara för att det är roligt.

Men idag har jag tenta.

18/100

Ledarskap och talanger och lite annat

Väldigt centralt i ledarskap är den empatiska förmågan. Att kunna ha medkänsla. Att genom den skapa förtroende. Finns inte förtroendet finns inte ledaren. Typ.

Det är oerhört intressant att läsa om ledarskap. Om team och organisationer. Det finns massor av forskning kring det. Betydligt mer än jag tidigare kände till. Det mesta pekar dock i samma riktning. Att empatin är central, som sagt. Att grupper är trevande och försiktigt positiva i början, för att sedan gå in i mer konflikter. Där stannar många. Om inte ledarskapet fungerar. Om det däremot gör det hjälper konflikterna gruppen att växa. Men precis som plantor måste grupper vattnas. Annars vissnar de och dör.

Organisationer kan vara mekaniska eller organiska. Och det är extremt viktigt att inte blanda ihop det för mycket. Om systemen i en egentligen organisk kultur är gjorda på mekaniska sätt. Då dör det organiska. Åtminstone delar av det.  Det funkar liksom inte att ha system bara för systemens skull. Det blir lite Kafkavarning på det.

Sånt här har jag läst och lärt mig på den kurs jag studerar. Kursen är jättebra, och aha-upplevelserna duggar tätt. Dessutom skapar den tankar.

Jag har exempelvis funderat en del på talanger. På hur de tas tillvara. På att de borde användas mer i arbetslivet. Jag menar, om en person är väldigt bra på någon uppgift, en som kanske inte riktigt har den i sin tjänst. Alltså inte formellt. Varför inte då se över uppgiftsfördelning, och låta folk göra det de faktiskt har talang för.

Missförstå mig rätt nu. Syftet är absolut inte att förringa formaliteter, men ibland kan ju saker flyta bättre om andra aspekter tillgodoses. Som talanger. Lite mer panta rei, typ.

17/100