Konflikter och egna erfarenheter

För nu ett antal år sedan hamnade jag av olika anledningar mitt i hetluften. Mitt i en konflikt full av låsta positioner, där inte många inblandade ville se sitt eget ansvar. Något av ett skolexempel, nu när jag ser på det i backspegeln. Det var fruktansvärt jobbigt att vara mitt i det. Alltihop tog kraft och energi från allt annat, men faktum är att jag själv aldrig backade från mitt eget ansvar i situationen. Jag gjorde definitivt fel, säkert flera gånger, och den insikten tror jag räddade mig. Jag gjorde många offer, och blev väl på sätt och vis också ett offer. Men jag har också gått stärkt ur hela soppan.

Faktum är att jag inte känner ett uns av hämndbegär. Jag kände det stundtals när det begav sig, men det har falnat sedan länge. Jag ser numera alltihop som en lärdom. Visst hade jag gärna varit utan den jobbiga erfarenheten, men samtidigt är jag tacksam för den.

Jag har insett att jag har förmågan att stå upp för mig själv och andra. Att jag är vuxen nog att ta ansvar för mina egna tillkortakommanden. Vi gör alla fel, och har fel, men inte alla kan erkänna det utan att skylla på andra, eller på omständigheterna. Självklart skyller jag också ifrån mig då och då, jag är onekligen mänsklig, men jag försöker stanna upp och, om inte annat i efterhand, ta ansvar och säga att jag hade fel (om så är fallet).

Jag har läst, och läser, mycket om konflikter och gruppsykologi, och har insett att jag har så enormt stor nytta av min erfarenhet av just nämnda infekterade konflikt. Och jag tror att den insikten är viktig.

Jag kan stå för vem jag är. Och jag är stark.

Annonser

Vikten av ramar

Funderar en hel del på det här med ledarskap och organisationer. Och hur viktigt det är för hur folk mår. För arbetsmiljön. Jag menar, otydlighet skapar otrygghet. Och otrygghet skapar oro med allt vad det innebär.

Om en exempelvis inte riktigt vet vad som gäller, vilka ramarna är, då är det lätt att bli förvirrad. Och frustrerad. Och, inte minst, stressad. Vilket hur lätt som helst leder till att en inte mår bra. Samma sak om det är oklart vem som är ansvarig. Vet alla arbetstagare vem som ansvarar för pengar och beslut? Säkert är det tydligt på en del arbetsplatser, men inte på alla.

Här är det oerhört viktigt att organisationen i sig är tydlig och fungerar. Att ramverket finns, och att det är tydligt var ansvaret ligger, vilka delegeringar som finns. Dessutom måste, måste aktiviteterna vara anpassade efter den kapacitet som finns. Och så vidare, och så vidare.

Jag tänker också att det är så väldigt viktigt att alla känner sig sedda och viktiga, och det hänger på ledaren (i de flesta fall chefen). Tyvärr är det ju så, rent mänskligt, att den som inte känner sig sedd mår inte heller bra. 

Så feedback som är konstruktiv är väldigt central i ledarskap. Det, och vara empatisk och se sina medarbetare. Plättlätt, liksom.

Att våga vara ödmjuk kan leda långt

Att det är viktigt att reflektera och pröva sig fram känns som lite av en självklarhet. Att inte låsa fast sig för hårt vid ett grundantagande, utan att reflektera kring vad man kommer fram till under processens gång, och att vara ödmjuk inför att man kan ha varit fel ute från början. Jag tycker att just ödmjukheten är väldigt centralt i nästan all verksamhet, inte minst för den som är ledare.

Ödmjukhet är förmågan att kunna reflektera det som kan iakttas, att inte låsa in sig i ett förutbestämt hörn. Det är helt enkelt så att utveckling främjas av just detta.

Varje reflektion börjar med en önskan att lösa eller förstå ett problem som har uppstått i processen. Genom att vara öppen i arbetet med att tillmötesgå denna önskan hittar den som reflekterar nya frågor, och ofta därmed nya svar, vilket skapar en kontinuerlig utvecklingsprocess. Undersökningen av grundproblemet leder på detta sätt till en slags processram, men ändå en öppenhet för de nya frågor och svar som uppstår under resans gång.

Naturligtvis finns det också nackdelar med att stanna upp och reflektera i en arbetsprocess. Det finns en risk att reflekterandet liksom tar över, och stoppar upp utvecklingsprocessen. Detta är viktigt att vara medveten om. Reflekterandet får inte bli ett självändamål.

Reflekterandet skapar alltså en ödmjukhet – att inte vara ensam om en allenarådande kunskap, utan att istället vara beredd att under en utvecklingsprocess också lära sig själv. Det är centralt att vara öppen för och medveten om sina egna svagheter. Det är också viktigt att leta efter kopplingar med andras tankar och idéer kring utvecklingsprocessen, återigen att inte stå ensam och hävda sin egen ofelbarhet. Det skapar ingen utveckling, snarare tvärtom. Det är nyttigt och av godo att liksom kasta fasaden, och att helt enkelt strunta i den sociala statusen. Reflekterandet och utvecklingsprocessen går före. Troligen är det ofta så att ingen har de absoluta svaren, men att flera tillsammans kanske hittar åtminstone några av dem. Här krävs dock en stor ödmjukhet. Det är inte farligt att be om hjälp – så gör det!

Som jag ser det handlar reflektion i praktiken om att våga prova nya vägar, och att våga misslyckas. För om det modet inte finns, kommer ingen utveckling framåt.

Verktyg till förbannelse

Processverktyg. Det känns modernt och bra. Så att en kanske lite lättare kan förstå och använda sig av nya processer i arbetssituationer. Verktygen blir nästan gudagivna. Åtminstone framställs de så. Jag vet, jag raljerar lite. Faktum är att verktyg kan vara jättebra. Om en som verksam i en organisation förstår vad de är till för. Om beställaren har utrett varför just dessa verktyg ska användas. Och till vad. Vad som är syftet med dem. Kanske är det rentav så att det faktiskt är de medarbetare som förväntas jobba praktiskt med processerna som ska göra utredningen och ta fram vilka verktyg de kan tänkas behöva.

Tyvärr får jag ibland en känsla av att det har blivit så trendigt med dessa processverktyg att många liksom struntar i utredningen. Struntar i att göra en ordentlig analys vad det är som egentligen behövs. Och ju mer jag funderar desto mer undrar jag varför den utredningen inte görs ordentligt (eller alls). Den är ju liksom A och O. Och ofta egentligen inte ens speciellt svår att göra. Det handlar bara om att mäta vad det är en egentligen gör, och att ställa det mot vad som förväntas. Se där, piece of cake. Ok, jag raljerar igen. Men bara lite.

Problemet är nog att risken finns, när en ordentlig grundlig analys görs, att även beställaren måste inse sina egna misstag. Och det är läskigt att inse det, vilket leder till, just det, felaktig  eller ingen analys alls. Men misstag gör alla, faktiskt helt oavsett vilken position en har. Det är mänskligt att fela, heter det som bekant. Och det är det.

Jag tror att vi kommer ganska långt om många av oss (faktiskt de flesta) blir så ödmjuka att vi erkänner dessa misstag, inte minst för oss själva. Och att vi lär oss att ta till oss andra tankar och förslag. Även om det är någon annan som står bakom dem behöver de inte vara fel. Jag hårddrar, men min erfarenhet säger att det är alltför vanligt att inte ha den ödmjukheten.

Vi kan köpa in hur många processverktyg som helst, men om den grundläggande analysen saknas, eller är gjord med fel utgångspunkt, så är de meningslösa. Oavsett hur bra de är om de hamnar rätt. Jag tror också det är därför det inte sällan känns som att en hamnar i ett meningslöst ekorrhjul av verktyg. ”Det här är rätt. Alla måste vara med.” Och så leder det ingenstans. Det blir i längden jättesvårt att hålla någon motivation alls uppe för alla dessa processer.

Men om riktiga mätningar görs, om vi medvetandegörs om vilka målen är, vad vi förväntas uppnå, och om detta utvärderas, tror jag att känslan av meningslöshet kanske inte försvinner helt, men blir avsevärt mindre. Och det borde hela verksamheter, och vi alla, vinna på.

Ledarskap och talanger och lite annat

Väldigt centralt i ledarskap är den empatiska förmågan. Att kunna ha medkänsla. Att genom den skapa förtroende. Finns inte förtroendet finns inte ledaren. Typ.

Det är oerhört intressant att läsa om ledarskap. Om team och organisationer. Det finns massor av forskning kring det. Betydligt mer än jag tidigare kände till. Det mesta pekar dock i samma riktning. Att empatin är central, som sagt. Att grupper är trevande och försiktigt positiva i början, för att sedan gå in i mer konflikter. Där stannar många. Om inte ledarskapet fungerar. Om det däremot gör det hjälper konflikterna gruppen att växa. Men precis som plantor måste grupper vattnas. Annars vissnar de och dör.

Organisationer kan vara mekaniska eller organiska. Och det är extremt viktigt att inte blanda ihop det för mycket. Om systemen i en egentligen organisk kultur är gjorda på mekaniska sätt. Då dör det organiska. Åtminstone delar av det.  Det funkar liksom inte att ha system bara för systemens skull. Det blir lite Kafkavarning på det.

Sånt här har jag läst och lärt mig på den kurs jag studerar. Kursen är jättebra, och aha-upplevelserna duggar tätt. Dessutom skapar den tankar.

Jag har exempelvis funderat en del på talanger. På hur de tas tillvara. På att de borde användas mer i arbetslivet. Jag menar, om en person är väldigt bra på någon uppgift, en som kanske inte riktigt har den i sin tjänst. Alltså inte formellt. Varför inte då se över uppgiftsfördelning, och låta folk göra det de faktiskt har talang för.

Missförstå mig rätt nu. Syftet är absolut inte att förringa formaliteter, men ibland kan ju saker flyta bättre om andra aspekter tillgodoses. Som talanger. Lite mer panta rei, typ.

17/100

Att vara bra

Tjejer får generellt högre betyg i skolan än killar. Ändå är det killarna som oftare hamnar i styrelserummen när de har blivit män. Kvinnorna lyser fortfarande i hög grad med sin frånvaro där. Och i samhälleliga toppositioner. Jag tycker att det är en så tråkig diff, och tror faktiskt att det går att ändra. Även fast det tar tid. Och att det är viktigt att börja med de unga.

En grej som jag tror på är att jobba med självbilden, och att våga ta plats. Kanske genom att ifrågasätta de egna normerna. De normer som säger att tjejer ska vara tysta och snälla. Att det är mer ok om en kille tar plats och är högljudd. Att tjejer som är detsamma bara är jobbiga, och ska veta sin plats. För det är ju så att de högljudda tjejerna oftare döms hårdare.

Vidare är det dags att faktiskt lyssna även på de tunnor som inte skramlar högst. De tysta tjejerna (och killarna för den delen) som inte märks. Vad har de att säga?! Jag tror att de har väldigt mycket att säga. Jag har nämligen varit en sådan tyst tjej själv en gång i tiden. Har dock personligen slutat med det, vilket säkerligen retar vissa.

Jantelagen är ju i sig själv ett kapitel för sig. Den drabbar ju både tjejer och killar, men på något sätt känns det som att tjejerna lever efter den mest. Framhäv inte dig själv, då är du skrytig. Och att vara skrytig får en inte vara. Men vi borde faktiskt börja hävda oss själva lite mer. Och faktiskt tala om vad vi är bra på. Erkänna för oss själva att vi är bra överhuvudtaget. Det är liksom inte fel att våga tala om att en är bra. Jag är rätt bra på rätt mycket. Det var inte ens svårt att skriva det. Fast det var oöverstigligt svårt när jag var yngre.

Ska vi ta plats i styrelserummen måste vi ta oss dit. Och jag tror att vi måste våga ta för oss då. Att vi måste våga framhäva oss själva. För det är väl så det är – var och en är bra på att vara just sig själv. Och det är liksom bra.

8/100

Överväldigad

Idag blir det personligt och på gränsen till navelskådande, men situationen kräver det.

Jag är i en situation just nu, som väl kunde vara roligare. Under de senaste två veckorna har jag varit sjukskriven på grund av arbetsrelaterade stressymptom. Jag har fått besked om uppsägning, vilket tvärtom vad en kan tro, inte är orsaken till stressen. Jag har under en alltför lång period arbetat under arbetsmiljöförhållanden som inte är av denna värld, och som jag och mina kolleger gradvis har vant oss vid. Så till den grad att situationen blivit ”normal”.

Förra veckan var jag med i lokalmedia, där jag berättade om situationen. Först var jag skraj, men därefter har det bara känts bra. Responsen har blivit helt enorm, och väldigt överväldigande. Jag har fått höra saker som ”är det någon som klarar sånt här, och går helskinnad ur det, så är det du”; att jag är stark och modig och att många är glada och tacksamma för att jag trädde fram. Det har också genererat en uppsjö av medial respons. Jag misstänker att den floden fortsätter, för övrigt.

Ibland är det bra att ha rättspatos. Eller det är nog alltid bra. Jag får väl säga som Grynet – ”Ta ingen skit”, även om jag själv gärna nyanserar det lite. Men det får bli ett annat inlägg.

Funderingar runt ledarskap och sånt

Jag läser en kurs om ledarskap och organisationer på högskolan just nu. Det är verkligen intressant och skapar en hel del tankar. Och det bekräftar i rätt hög grad mitt eget tänkesätt. Som att empatisk förmåga är A och O om ett ledarskap ska fungera i praktiken. Väldigt mycket forskning verkar peka i den riktningen. Visst, management by fear kan vara effektivt, folk gör som de blir tillsagda. Men, och det men:et är stort, omsättningen blir stor, och på sikt sker typ ingen utveckling. Människan orkar inte hur länge som helst. Till sist antingen knäcks hon eller reser sig. För organisationen i sig är inget av alternativen särskilt bra, som jag ser det. Management by fear känns väldigt kortsiktigt. Det bästa bör vara att skapa en grundtrygghet. Och det är precis det vi får lära oss.

Själv funderar jag en hel del kring sånt här. Ledarskap och processer är grymt intressant. Det hänger så tätt samman med psykologi, med hur vi fungerar rent mänskligt. Människan går liksom inte att ta bort, hur gärna en än vill. Människan är ofta irrationell och ofta oförutsägbar. Och då blir det jobbigt. Det vore så mycket enklare om vi alla var stöpta i samma mall, och alltid reagerade som vi blir tillsagda att reagera. Men, sorry, det funkar inte så.

Det finns ju, och har funnits (kommer sannolikt alltid att finnas) system som ser människan, eller medborgarna, som maskindelar. Om den eller den delen inte fungerar är det bara att byta ut den. Maskineriet måste fungera. Och det måste det väl. På något sätt. Känns bättre att det fungerar på lång sikt, och att se helheten som en levande organism istället. Så tänker iallafall jag.

Själv tror jag dock på att istället fokusera på just det mänskliga, att visa medkänsla, så att glädjen att åstadkomma något uppstår. Så att kreativiteten uppstår naturligt. Den uppstår ju faktiskt inte på något annat sätt. Att tro att just kreativitet och fantasi går att beordra. Jag behöver kanske inte ens kommentera vad jag tycker om det.

Jag är inte särskilt förtjust i den samhällstrend som verkar tro att allt kan mätas kvantitativt. Som jag ser det är det en omöjlighet. Jag menar, hur mäter en kvalitet just kvantitativt. Med en känslostapel i ett diagram? Vem bestämmer isåfall vilken känsla som är bra eller dålig? Känslor och upplevelser är liksom helt subjektiva. Det går inte att mäta dem på det sättet. Bara att inse. Punkt.