Vikten av att gräva

Ska en vara källkritisk? Svaret på den frågan är väl otvetydigt ja. Går det att alltid vara det? Lite mer osäkert. Inte minst vad gäller allt som snurrar runt på sociala media. Ibland skrivs saker i affekt, och själv kan jag tänka att även sådant kan vara en del i en debatt. Annat blir väl typ nja. Det är väldigt lätt väldigt ensidigt. Och jag tycker nog att det är viktigt att försöka se minst två sidor av myntet. I alla fall oftast.

Jag har svårt för det okritiska delandet en ser ibland. Det delande som blir på gränsen till populistiskt. Där grupper ställs mot grupper på ett nästan osannolikt okritiskt sätt. Flyktingar mot pensionärer. Hallå, liksom. Var finns det sunda förnuftet? Var finns tanken? Vem har något att vinna på att polarisera på det sättet? Polarisering gynnar ingen.

Varje ståndpunkt är alltid en del av något mer. Och jag vill normalt veta vad detta ”mer” är. Hur ser helheten ut. Vad är botten av problematiken? Jag vill veta det, och brukar försöka ta reda på det. Inte sällan visar sig braskande rubriker vara nästan ingenting.

Jag brukar bli skeptisk när saker framställs som väldigt tvärsäkra. Då finns det nästan alltid mer än en uggla i mossen. Så tvärsäker är nämligen i princip aldrig världen. Den är tvärtom tämligen mångbottnad. Och rätt ofta stämmer inte de tvärsäkra påståendena alls.

Självklart har även jag varit alltför snabb på delaknappen ibland. Men det går att nyansera, eller att pudla ibland om sammanhanget kräver det. Oops, jag hade fel liksom. Drog kanske en väl snabb slutsats. Trots att jag oftast inte gör det. Trots att jag, som sagt, helst gräver fram roten först. Innan jag tar ställning helt. Bara för att vara underbyggd i det ställningstagandet. Kanske är jag en pudel, men det bjuder jag på i så fall.

28/100

Annonser

Allvarligt

Det finns de som tar sig själva på blodigt allvar. Jag tycker att det är så tröttsamt. Och faktiskt ganska tråkigt. Lite självdistans har väl ingen dött av? Faktum är att jag tror att det nyttigt att driva lite med sig själv då och då. Att faktiskt se sina egna fel och brister. Tro mig, jag har många fel och brister. Precis som alla andra. Jag vill faktiskt inte vara utan dem. Jag har nämligen ingen lust att vara en robot.

Distans är bra, tycker jag. Faktum är att jag tror att det är viktigt att inte bara ha distans till sig själv. Det är inte fel att ha en viss distans till det mesta. Och nej, jag förringar inte mig själv eller annat. Tvärtom. På grund av den där distansen tar jag det verkligen på allvar. Mig själv och annat. Men inte så att det får ta över. Det skadar liksom inte att ha glimten i ögat.

Jag tror också att den förmågan, den distansen, gör att det är lättare att acceptera att en själv ibland handlar fel. Att en faktiskt inte är bättre, eller för den delen sämre, än alla andra. Eller mentaliteten att jag har rätt, du har fel. Vem bestämmer det, liksom? Jag kan väl ha fel ibland (fast oftast inte *ironisk*)?

Det är sunt att kunna skratta åt sina egna brister. Det är liksom roligare att skratta än att gråta (även om gråt är bra ibland, det inte det jag säger). Kontentan är väl att inte ta livet så himla allvarligt, för då tar du det på allvar.

26/100

Vikten av ifrågasättandet

Arv och miljö. Det är ju de tillsammans som formar människan. Frågan är vad som formar mest. Vad kommer först? Typ som hönan eller ägget. Vad gäller arvet får vi med oss en grund. Rent genetiskt. Frågan är hur mycket det påverkar personligheten. Där tror jag att miljön spelar större roll. Som uppväxt, normer, kultur och allt sånt.

Den ryggsäcken är liksom svår att kasta ifrån sig. Den påverkar hela tiden. Jag tror det bästa var och en kan göra är att bli medveten om den. Om den egna ryggsäcken. Hur den ser ut. Att kasta av den helt är troligen inte möjligt, men jag tror att en kommer en bit på väg genom att åtminstone titta i den. Iallafall ibland. Vad finns där egentligen?

Jag inser att jag hela tiden återkommer till normerna. Men det är ju inte så konstigt. Normerna finns där hela tiden. Och jag är helt övertygad om att fler borde börja tänka på dem. Ifrågasätta dem. Eller iallafall se dem. Det är onekligen alltför många som inte ens gör det. Som bara följer dem, Så har det liksom alltid varit. Och då är det automatiskt rätt. Lite mer kritiskt tänkande, kanske?!

Om vi sen kommer till begreppet kultur är det så stort. Vi lever i kulturen. Vår kultur styr oss. Eller?

Jo, den styr oss på så sätt att vi är formade av den. Vi är formade av det samhälle vi växer upp och lever i. Såklart. Men jag tror att kultur (i dess vida mening) och normer är släkt med varandra. Ingen av företeelserna är huggna i sten. Men de är svåra att förändra. Iallafall i en handvändning. Och en förutsättning är att vi ser dem. Att vi förmår lyfta blicken. Som jag ser det är det ifrågasättandet som är förutsättningen för utveckling. För förändringen. Om vi inte ifrågasätter, eller ens ser, då stagnerar vi.

Jag kan inte säga att jag själv alltid gör det. Det är väldigt lätt att följa praxis. Det är liksom enklast. Och jag tror inte på övermänniskor. Men jag tror att vi kan lyfta våra blickar. Jag tror att vi kan ifrågasätta. Att det är så otroligt, och på ren svenska jävligt, viktigt. Även om en hel del inte gör det så kan vi som människor det. Och jag tror att det är absolut nödvändigt.

22/100

Upp och ner och tonåringar

Alltså detta med tonåringar. Jag har en hemma nu, och det är väldigt upp och ner. Ena dagen är allt bra, nästa inte alls. Då kan allt vara dåligt och emot. Och då spelar det liksom ingen roll vad en säger. Det är väldigt frustrerande. Jag är inte en person som gillar när saker och oro hänger i luften. Jag vill liksom rensa ur på en gång. Vi är inte alltid överens i den frågan, kan jag väl säga.

Tonårsvärlden, inte minst under högstadieåren, är en djungel. Så är det nu, så var det när jag växte upp. Följer en bara normen funkar det. Men vilken är normen? Och vem sätter den? Inte så väldigt tydligt alla gånger.

Det brukar ofta finnas någon klick som är tongivande. På vilket sätt är olika på olika skolor. Den klicken sätter tonen, vare sig en är för eller emot. De bestämmer (i och för sig ofta indirekt) vad en ska tycka.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Så arg hade jag aldrig sett matteläraren förr. Det var nog bäst att bara vara tyst och fortsätta jobba på. I alla fall låtsas att jag jobbade på. Det var ett par tjejer som hade kommit väldigt mycket för sent. Som vanligt. De kom alltid för sent. Den här gången hade det blivit alldeles för mycket för läraren. Den berömda droppen, som man brukar säga. Läraren var så arg att han skakade. Läpparna var så spända att de vitnade. Han skällde. Fast jag vet inte vad han sade. Jag slutade lyssna.

De där tjejerna som kom för sent styrde hela skolan. Eller, rättare, alla var rädda för dem. Mer eller mindre. Nästan ingen vågade säga emot dem. Inte ens lärarna. De muckade med alla, och det kändes enklast och smidigast att bara smälta in i väggarna när de var i närheten. Som när en fritidsledare faktiskt sade emot. Det blev ett jätteslagsmål. Jätteobehagligt. Tyckte jag i alla fall. Jag har aldrig gillat bråk.

Tjejerna var nästan värre än killarna. Även om det naturligtvis fanns killar som vi hade respekt för. Killarna som satt längs korridorerna. De gjorde inget annat än tittade. Men som de tittade. Det krävdes hur mycket mod som helst bara för att passera dem. Oftast gjorde vi det i grupp. Det blev lättare så.

19/100

Kompisar från förr

Ibland funderar jag på vad som hänt gamla kompisar.Inte lika mycket nu som innan Facebook. Men ändå. Hurdana är de nu, de gamla vännerna. Om en skulle träffa dem liksom på riktigt. Via sociala media ser jag ju förstås lite vad som händer i deras liv. Ibland vad de jobbar med. Om de är gifta. Skilda. Har barn.

Men en del skulle faktiskt vara lite kul att träffa. Liksom på riktigt. Fast det känns lite fånigt att fråga. Slå en signal (eller typ messa) om du är i närheten. Skulle vara kul med en fika. Typ.

Har inte jättemånga skrupler för sådant längre. Jag tycker på allvar inte att särskilt mycket är pinsamt. Men just att säga något sånt till gamla vänner jag inte har träffat på kanske tjugo år känns ju lite. Ja, om ungdomarna säger, awkward.

Nu rycker familjen i mig, så jag måste sluta fundera.

14/100

Att vara bra

Tjejer får generellt högre betyg i skolan än killar. Ändå är det killarna som oftare hamnar i styrelserummen när de har blivit män. Kvinnorna lyser fortfarande i hög grad med sin frånvaro där. Och i samhälleliga toppositioner. Jag tycker att det är en så tråkig diff, och tror faktiskt att det går att ändra. Även fast det tar tid. Och att det är viktigt att börja med de unga.

En grej som jag tror på är att jobba med självbilden, och att våga ta plats. Kanske genom att ifrågasätta de egna normerna. De normer som säger att tjejer ska vara tysta och snälla. Att det är mer ok om en kille tar plats och är högljudd. Att tjejer som är detsamma bara är jobbiga, och ska veta sin plats. För det är ju så att de högljudda tjejerna oftare döms hårdare.

Vidare är det dags att faktiskt lyssna även på de tunnor som inte skramlar högst. De tysta tjejerna (och killarna för den delen) som inte märks. Vad har de att säga?! Jag tror att de har väldigt mycket att säga. Jag har nämligen varit en sådan tyst tjej själv en gång i tiden. Har dock personligen slutat med det, vilket säkerligen retar vissa.

Jantelagen är ju i sig själv ett kapitel för sig. Den drabbar ju både tjejer och killar, men på något sätt känns det som att tjejerna lever efter den mest. Framhäv inte dig själv, då är du skrytig. Och att vara skrytig får en inte vara. Men vi borde faktiskt börja hävda oss själva lite mer. Och faktiskt tala om vad vi är bra på. Erkänna för oss själva att vi är bra överhuvudtaget. Det är liksom inte fel att våga tala om att en är bra. Jag är rätt bra på rätt mycket. Det var inte ens svårt att skriva det. Fast det var oöverstigligt svårt när jag var yngre.

Ska vi ta plats i styrelserummen måste vi ta oss dit. Och jag tror att vi måste våga ta för oss då. Att vi måste våga framhäva oss själva. För det är väl så det är – var och en är bra på att vara just sig själv. Och det är liksom bra.

8/100

Slutshaming

Nu har jag läst en sådan där text igen. En sådan där text som kommer då och då. Inte minst i anslutning till Internationella Kvinnodagen. Oftast skriven av en kvinna. En sådan där text som mer eller mindre klagar på att kvinnor sminkar sig, som dekorerar sig på olika sätt. Sådant ska en nämligen inte lägga tid på. Det tar fokus från den verkliga uppgiften, vilken den än må vara.

Texten i fråga (nej, jag kommer inte att vare sig länka eller skriva var jag läste den – även om en del säkert kan identifiera den) handlade om idrott, och att det minsann var annorlunda på sjuttiotalet. Öh, ja, det var annorlunda då, det var väl för övrigt inte så många manliga fotbollsspelare som var stilikoner då heller?!

Visst, just det där med idrott och utseende kan diskuteras. Det kan utseendehetsen överhuvudtaget göras. Men min poäng med detta är varför dessa kvinnor som skriver sådana där texter skuldbelägger andra kvinnor. Förstår de ens att det gör det? Det kan ju också vara så att exempelvis idrottskvinnor vill ha lite mascara. Eller att de som sitter i studion vill vara fina, och klä upp sig lite. Varför måste det alltid vara fel.

Det behöver ju inte nödvändigtvis alltid vara så att den som tycker om smink och kläder per automatik är missnöjd med sig själv. Det behöver inte vara så att produkterna används för att behaga andra. Den som sminkar sig kanske känner sig fin alldeles för sin egen skull. Och varför är det så himla fel?

Jag tycker inte att det är fel. Jag är själv väldigt nöjd med mig själv (iallafall oftast), och jag har nästan alltid smink. Jag gillar relativt korta kjolar och klänningar med u-ringning (fy på mig, jag är ju faktiskt 40+).

Varför måste alltid inte minst kvinnor dömas för att vara ytliga? Är inte det att skuldbelägga om något? Kan det inte vara så att även det mest välmejkade ansikte kan dölja en smart hjärna?

7/100

Farmor

Min farmor slog en bibel i huvudet på sin syster en gång. Jag förstod aldrig varför, men att göra en sådan sak var egentligen ganska typiskt henne. Hon tröttnade på saker, och om jag inte minns fel sålde hon sina vigselringar, eller om det var något annat arvegods. Sen gick hon och köpte sig en päls. Bara sådär.

Många pratar om sina farmödrar som bakande och matlagande. Och visst, min farmor hade ofta förklädet på. Men jag fick alltid köttfärssås på burk hos henne. Jag tyckte ju om det, så varför ändra ett vinnande koncept. Hennes pepparkakor var kanske inte heller gourmetvarianten. Hon köpte helt sonika färdig pepparkaksdeg, som hon skar tjocka skivor av och gräddade i ugnen. Nej, särskilt snygga var de inte. Men de var goda. Och det är ju huvudsaken.

Farmor var inte särskilt förtjust i barn. Men jag fick göra i princip vad jag ville hos henne. Jag brukade möblera om. En åttaåring (eller så) som drog runt på sängar och möbler. Hon sade inget om det. Sen fick jag köttfärssås på burk.

Insändare skrev hon också. När hon var arg på saker. Hon var rätt ofta arg på saker. Som fotboll. ”Det är alltid fotboll på tv”. Då menade hon all idrott. Och hon ogillade kraftigt att idrotten slog ut andra program. Fotbollsmatcher som konkurrerade ut deckare, vilka hon älskade. Jo, farmor sade vad hon tyckte, och hon gjorde det offentligt.

Hon älskade att läsa, och läste jämt. Hon läste så mycket att hon fick förslitningsskador i händerna. Det vet jag med säkerhet att hon fick, eftersom hon varnade mig för att hålla böcker på samma sätt som hon. Tyvärr kan jag inte säga att jag alltid följer den varningen.

Farmor hette Svea och hon levde mellan 1912 och 1994. Jag är nog rätt lik henne och det är jag stolt över.

4/100

Elakheter

Har väldigt mycket som rör sig i huvudet, men inte mycket som det går att vara offentlig med. Det är ju förstås ett dilemma, det blir svårt att hitta annat att skriva om, men ibland är det bara helt enkelt så.

Dock har jag också funderat en del kring det som kallas näthat. Att sprida hat och idiotiska (jo, jag tycker att de är det) kommentarer men inte ha stake nog att helt stå för sina åsikter. Att gömma sig i cybervärlden. Visst, jag vet att det förekommer näthatare som helt är sig själva, men relativt många är ändå anonyma, eller skriver under diverse alias.

Det börjar ju tidigt också. ask.fm, en evig stötesten. Tonåringar (mestadels) som betygsätter varandra, som sprider elakheter om andra tonåringar et cetera et cetera i oändlighet nästan. Visst, rätt mycket är extremt harmlöst. Men måste verkligen elakheten komma in jämt? Mobbingen, som svider precis lika mycket på nätet som i verkligheten. På nätet stannar spåren dessutom kvar.

Jag är så trött på mobbing. Och vem är inte det? Det känns ju självklart, men verkar inte vara det. Den kommer ändå alltför ofta smygande. Elakheten, mobbingen, utpekandet. Du är fel! Det kan en ju inte vara. Fel, menar jag. Egentligen. Vi är alla individer, med individuella personligheter. Varför ska det vara så ohemult svårt att acceptera det?

Alla kan ju dock vara elaka. Jag är det säkert själv då och då. Men den beräknande elakheten kan jag inte förstå. Att verkligen medvetet gå in för att skada någon annan. Du är fel! Alltså nej. Sluta. Bara sluta. Nu.

Att vidga vyerna

Funderar en hel del på detta med fundamentalism. På hur obegripligt och fruktansvärt skrämmande det är. Jag kan inte förstå hur en kan fastna så i sina egna föreställningar. Att på fullaste allvar tro att den egna övertygelsen är det enda rätta. För alla. Jag kan inte förstå det.

Det känns mer naturligt att liksom hela tiden vilja utvecklas. Och att utvecklas innebär allt som oftast att en förändras. Den självklara slutsatsen av det blir ju att jag tror att förändring är nödvändig. Och blir jag överbevisad är det i de flesta fall inte så svårt att ändra de egna uppfattningarna.

Samtidigt kan ju vem som ut råka ut för fundamentalister. Vem som helst kan bli hjärntvättad. Och det är det mest skrämmande av allt.

Det är ju dessutom så himla lätt att blanda ihop fundamentalism med religion. Se bara hur exempelvis islamofober resonerar. Det förstår jag inte heller. Det är väl helt självklart att fundamentalism inte har en, och endast en, (religiös eller politisk) färg. Den kan liksom uppkomma var som helst och när som helst.

Jag har väldigt svårt för när folk är så övertygade om sin egen begreppsvärld att det inte ens går att diskutera olika synsätt. Och visst, det är klart en hamnar i den fällan då och då. Jag är ju verkligen inte någon övermänniska. Men jag inbillar mig i alla fall att jag är ganska open minded. Och de stunder jag kanske inte är det, är jag i alla fall medveten om att jag inte är det. Alltid något, liksom.

Jag både förstår och inte förstår varför det är så lätt att bli enkelspårig. Visst, att vara enkelspårig är väl inte direkt något farligt, men varför inte försöka vidga de egna vyerna åtminstone lite. Åtminstone ibland. Jag säger inte att gräset alltid är grönare på andra sidan, men kanske ser det lite annorlunda ut. Eller varför inte prova att gå lite i någon annans skor. Plocka fram den egna empatin. Säga vad en vill, men empati bits inte.

Jag tror att empati och förändringsbenägenhet kan vara en motkraft (gillar inte ordet riktigt i det här sammanhanget) vad gäller fundamentalism. Fundamentalism är väl dock alltid av ondo, alldeles oavsett vad som r grunden till den.