Att inte längre vara ungdom

Snubblade över lista över tecken på att en kanske inte kan klassas som ungdom längre. Jag kunde pricka av en hel del…

”Du har krukväxter hemma som lever och mår bra.” Tja, det finns krukväxter härhemma. De lever. Det kan dock diskuteras om de mår bra. Mina fingrar är inte de grönaste i världshistorien direkt.

”Du har lite dålig koll på vad en öl kostar på krogen.” Eh, har typ ingen koll alls på det. Det händer (nångång ibland, för att vara lite snäll mot mig själv) att jag går på krogen, men vet inte spontant vad ölen kostar.

”Du har en stor kyl och frys, fyllda med det du planerat laga framöver.” Jo, har stor kyl och frys, och de är rätt så välfyllda. Med riktig mat, och inte typ öl och ketchup.

”Alla sängar smalare än 160 är för smala att delas med någon.” Jepp, jag vill ha utrymme själv. Har delat på en sjuttiosäng när jag var yngre, och bara tanken känns jobbig nu.

”Du tränar inte för att vara snygg utan för att mota krämpor.” Hm, ok då, det är faktiskt en anledning. En blir ju inte precis yngre. Och jag känner mig rätt stel ibland. Fast lite snygg vill jag vara. Också. Faktiskt. Jo, jag har en del ytliga sidor, och står för dem.

”Du gillar inte att hänga på ställen med hög musik, för det är så svårt att höra vad andra säger.” Usch ja, den känner jag igen mig jätteväl i. Och jag känner mig verkligen som en typ tvåhundra år gammal tant när jag kommer på mig själv med att tänka att det var väldigt vad högljutt det är. Var är min rollator liksom?

”En film som börjar klockan 21 måste vara kort och (helst) utan reklamavbrott för att du ska orka sitta uppe och se den.” Kommentar överflödig. Somnar typ i soffan annars.

”Favoritprogram: Antikrundan.” Det har jag å andra sidan alltid tyckt om. Även när jag var ung liksom på riktigt.

”Du börjar tänka på hur du lyfter saker.” Får ont i ryggen annars. Och ont på en massa andra ställen. Superjobbigt ju.

”Du hittar hår på nya ställen av kroppen.” Det stämmer, och det är fett mycket tyvärr. Hatar det, och älskar min pincett.

Fast gammal. Jag? Nepp, det vägrar jag gå med på.

För övrigt innehöll listan fler punkter, men dem kände jag inte riktigt igen mig i, så dem struntar jag i.

56/100

Annonser

42

Svaret på frågan om livet, universum och allting är 42. Det är det viktigaste, och det vet alla som har läst ”Liftarens guide till galaxen” (och det har en gjort). Det faktum att frågan är lite okänd gör inte så mycket. Svaret är onekligen det viktigaste. Men det finns mer.

Exempelvis är ett maratonlopp (typ) 42 kilometer långt, och i Arkiv X bor agent Fox Mulder i lägenhet 42. I det periodiska systemet har molybden atomnummer 42 (vad det nu är, jag har inte en aning). Det finns en emissions- och reflexionsnebulosa i Orion som heter M42. 42 är vidare tydligen det näst lägsta talet som har tre olika primfaktorer, och är ett sfeniskt tal. Ok, jag fattar ingenting av det där sista, men det låter ju i alla fall bra. Lika obegripligt är att 42 också är ett pentadekagontal, och ett extraordinärt tal.

Extraordinärt är det ju, precis som sig bör med just svaret på frågan om livet, universum och allting.

Extraordinärt är också det faktum att jag, just idag, fyller 42.

29/100

Fredagsmys

Detta ska inte alls handla om det faktum att det är fredagen den 13:e idag. Jag har faktiskt inte känt av denna ödesmättade dag överhuvudtaget. Byter ämne istället.

När jag var typ tjugo var en fredagskväll lika med krogen. Att sitta hemma i soffan var liksom inget alternativ. Om jag inte var sjuk. Jag skulle minsann aldrig bli så tråkig att jag bara satt hemma. Nu, typ tjugo år senare, är det annat ljud i skällan.

Den perfekta fredagskvällen tillbringas i soffan framför tv´n. Faktum är att jag liksom inte orkar något annat. Det berömda fredagsmyset har blivit en naturlig del av mitt liv. Visst, det händer (inte ofta…) att jag går på after work. Det är trevligt. Ibland. Och det får inte bli för sent. Det blir ju så hög ljudvolym då.

På en av dessa sällsynta krogrundor hamnade jag och en kompis på en krog. Det kändes som att alla var typ femton, tjugo år yngre än oss. Jobbigt läge liksom. I vanliga fall känner jag mig ändå hyfsat ung. För att vara i den ålder jag faktiskt är, menar jag. Men att verkligen känna av att vi var så himla mycket äldre än majoriteten.

Nej, allvarligt talat, det är faktiskt väldigt skönt att kraschlanda i tv-soffan. Och nu har jag faktiskt inte tid med detta längre – tv´n kallar.

13/100

Kulturell reflektion

Jag var på Kulturting idag. Det handlade på olika sätt om kultur för barn och unga. De flesta deltagarna var medelålders. Kanske är det precis det som är kruxet. Att kultur för unga görs av just medelålders. Medelålders som tror sig veta vad barn och unga vill ha.

Borde vi medelålders inte istället lyssna på de unga själva. Vad vill de verkligen ha? Vad är viktigt för dem?

Borde vi inte låta dem själva göra kultur som är riktad till den egna målgruppen? Det var just precis det några av de få unga deltagarna sade. Dessa unga var placerade i en ungdomspanel. Vi medelålders skulle lyssna på dem. Vi skulle lära av dem. Gissa vilka som pratade mest?

Om jag sammanfattar hela dagen var den absolut lyckad. Men en reflektion är att de som talar absolut mest är medelålders. Eller förlåt, det är medelålders män som pratar mest. Typ som vanligt, tänker kanske vän av ordning. Och svaret är ja, som vanligt.

Såklart hördes också en hel del kvinnor (vi pratar kulturarbetare här, hallå). Men överlag är det ju så. Medelålders män tar liksom plats. Jag ska inte säga att det per automatik är fel. Men det skadar kanske inte om de som pratar mest också har saker att säga. Jag tror nämligen bergfast att även andra kategorier också har saker att säga. Inte minst samhällets unga. Och vi måste lyssna. Faktum är att jag tycker att det är vår skyldighet.

12/100