Att minnas

Jag är inte en särskilt ceremoniell person, och har inte så stora behov av att ha speciella dagar eller platser för att minnas dem som lämnat oss. Jag minns dem ändå, när jag vill, och tror att de finns med så länge vi minns dem.  
Jag minns min pappa Inge, som kunde reta mig något fruktansvärt när jag var i tonåren. Inte många jag har skrikit så mycket åt, och inte många som kunnat trigga mig till det. Pappa och jag brukade laga mat när mamma hade jobbat natt, och då gick diskussionerna höga. Lika envisa bägge två. När jag var liten var jag trött på att höra att jag var lik pappa, idag är jag glad för det. Han var en bra människa, som var lugn, diplomatisk och nyfiken. Och underfundig, det hände att folk inte förstod när han skämtade.

Jag minns också både min farmor Svea och min mormor Karin. De var väldigt olika. Hos farmor möblerade jag om – drog runt på möblerna rent bokstavligt. Hon var inte jätteförtjust i barn, men jag fick göra vad jag ville. Farmor var inte någon fena på matlagning, och jag fick alltid (bokstavligen) stuvade makaroner och köttfärssås på burk.
Mormor däremot var alltid i köket, som jag minns det. Jag tänker spontant på hennes spritskransar. Har faktiskt aldrig ätit sådana sedan hon dog, men kan fortfarande minnas hur de smakade.

Högstadiet

I åttan ballade i stort sett halva klassen ur. Min klass var alla lärares dröm fram till och med sjuan (ok, jag överdriver lite). Sen blev det annorlunda. En hel del orkade helt enkelt inte. Själv orkade jag väl. Inte för att jag pluggade så mycket som alla trodde. Eh, nästan inte så mycket alls, om jag ska vara helt ärlig. Men säg inget till någon.

Tillbaka till ämnet. Den där åldern, de tidiga tonåren, är nog jobbiga för alla. En visste ju varken från eller till. Föräldrarna var i ena stunden pest och mest pinsamma i hela världen, för att i nästa vara väldigt bra att ha. Kompisarna var ofta bra och viktiga, men ibland kunde de såra oerhört. Inte blev det hela lättare av att jag själv inte direkt tillhörde det populära gänget. Även om de också säkert mådde skit ibland.

Stundtals var liksom hela världen emot. Skolan (framför allt i åttan) var på det stora hela rätt tråkig. Vi hade gått i många år redan och det kändes som det var oceaner av tid kvar tills grundskolan skulle ta slut. Liksom tröstlöst. Dessutom hade vi jättekonstiga lärare. Tyckte jag då. Hade jag träffat dem idag hade jag troligen uppfattat dem som typ vem som helst.

Skolmaten gick knappt att äta. Vi fick leverbiff ibland, bara en sådan sak. Bästa skräckexempel (som nästan ingen har hört talas om) var Korv á la Toft. Namnet låter ju tjusigt. Det var inte tjusigt. En falukorvsskiva i hamburgerbröd med vitkåls- och ananassallad är inte ens gott faktiskt. Det var tur att det fanns knäckebröd och piffi allkrydda.

Jag minns att vi mest hängde på rasterna. Visst, det hände att vi spelade kort ibland. Och Pictionary och Geni. Jag tyckte bäst om Geni eftersom jag var rätt bra på det. För övrigt gjorde en liksom inget. Att leka var ganska uteslutet. I alla fall offentligt.

Till hösten börjar min äldsta dotter i åttan…

66/100