Mod

Jag tog ju nyligen steget att hoppa ut i det okända. Jag sade upp mig från en tillsvidaretjänst (dock förlagd på långt pendelavstånd). Än så länge vet jag inte vart den här nya inslagna vägen kommer att leda. Men jag vet att den kommer att leda någonstans. Vägar brukar liksom göra det. Och jag bara vet att den kommer att leda fram till något bra.

Självklart har jag planer och strategier. Fast dem har jag inte helt lust att gå ut med än. Vi får se när det blir, och vilken riktning vägen kommer att ta. Eller rättare, vilken riktning jag själv kommer att välja när vägskälen kommer. För de kommer.

Just nu är jag fortfarande mest i det sköna hoppet. Det är det bästa steg jag har tagit. Faktiskt känner jag att det är så, även om jag också vet att det mycket väl kan bli bumpigt. Att vissa val kommer att visa sig vara återvändsgränder.

Jag tror faktiskt, alldeles på riktigt, att fler borde våga släppa taget. Åtminstone litegrann. Visst, det är läskigt och okänt. Men utveckling och förändring har aldrig uppstått ur att förbli vid det kända. Och faktum är att det kända finns ju där för mig, jag hoppar alls inte från allt. Det har jag inga intentioner att göra heller. Men att våga släppa taget lite ibland är bara nyttigt.

Annonser

Dröm att flyga

En resa som inte liknar någon annan. Så kan den kurs jag studerat i år sammanfattas. Det har varit skratt och tårar och allt däremellan. Det har varit insikter, inte minst om mig själv, och det har varit nya vänskaper. A hell of a ride, helt enkelt.

Nu ska jag förvalta det jag lärt mig om mig själv också. Mycket har jag egentligen haft på känn länge. Men det har blivit som den spark i baken jag faktiskt behövde. Jag har väl stått där och balanserat ett tag. Men hoppa då, har ju sagt att jag ska hur länge som helst.

Och jag har gjort småhopp. Och jag måste kolla förutsättningarna för olika språng. Kanske är det inte heller hoppa jag ska göra. Jag ska flyga. Flyga. Det ska jag göra. Känna luften under vingarna.

Nej, jag tänker inte vara mer detaljerad än så. Inte nu. Dels på grund av att jag inte riktigt vet. Dels för att jag inte riktigt vill. Men jag spanar mot horisonten, och försöker se även bortom den. Jag är nyfiken på vad som finns där.

Faktum är att det egentligen är som ett spännande äventyr. Lite läskigt. Men säg det äventyr som inte kittlar lite.

Nu hör jag nästan hur avgångarna börjar ropas ut. Vilken ska jag borda? Måste kolla först. Men sen. Sen flyger jag. Kanske blir det skumpigt och turbulent stundtals, men det är ju som själva livet.

Vänta bara lite. Sen lyfter jag. Jag vågar.

Funderingar om stort och smått som får stanna hemma

Es ist unser in der Luft und bald kommen die Löwen und Bären. Ett gammalt och hyfsat dåligt skämt som ingen som inte har läst tyska fattar. Men i vilket fall som helst får det symbolisera att våren är här. Oavsett om det kommer fler köldknäppar. Oavsett om det börjar snöa igen. För jag vägrar mera vinter.

Nu vill jag njuta av våren. Den spirande grönskan, när naturen vaknar på nytt. Nu vill jag ha tö. Jag vill ha fågelkvitter. Jag vägrar mera vinter.

Som vanligt funderar jag en massa. På en hel massa saker. Nu det senaste har mina funderingar i mycket handlat om saker jag inte kan vara offentlig om. Något av ett dilemma. Det är ju så bra att ventilera. Att vrida och vända. För- och nackdelar. Och så vidare.

Jag funderar på att växande kunskap lätt genererar växande frustration. Jag funderar på mod. Och en hel massa annat.

Men vissa saker får stanna inom fyra väggar. Åtminstone på det stora hela. Vi får se vart funderingarna leder. Det finns säkert anledning att återkomma.

Vad jag skulle vilja

Nyss körde jag hem från en träff. Precis lagom förhållanden för att köra. Landsväg, bra ljus, torrt väglag. Då gillar jag att köra fort. Faktiskt skulle det vara kul att testa att köra riktigt fort någon gång. Alltså under ordnade förhållanden.

Jag skulle också vilja genomföra åtminstone en del av mina idéer. En del är jag på god väg med. Andra måste jag renodla mer. Således måste jag nog starta det där företaget jag har funderat på i åratal. Men det ska jag. Nu har jag faktiskt till och med skrivit en affärsidé. Nästan. Eller, jo, det har jag.

Jag skulle också vilja tågluffa på brittiska öarna med min familj. Bara vara liksom. Och insupa allt det brittiska, som jag tycker så mycket om. Även om vissa delar är rätt märkliga. Men ändå.

Jag skulle vilja skriva mer. Ja, men gör det då, kan en ju tycka. Och faktum är att den här utmaningen är en del av det syftet. Jag älskar ju att skriva. Mitt problem (om jag nu ska kalla det så) är att jag kan ha en tendens att vara ganska spretig i mina tankebanor och att jag är så intresserad av så mycket.

En annan, rätt fånig, grej är att jag någon gång skulle vilja göra ett Mensatest på riktigt. Bara för att liksom. Jag har gjort den lilla gratisvarianten flera gånger. Det har gått ganska bra. I vuxen ålder har jag kommit på att jag är mer logisk (på det sättet) än vad jag själv trodde. 

Jag skulle också vilja vara ännu modigare än vad jag är. Jag vill våga att testa okända isar. De kan bära, bara en vet hur en ska gå, och om en är smart. Och en kan ju inte veta hur tjock isen är.

Det finns mycket mer jag skulle vilja. Både stort och smått. Och det är på alla sätt bra, tycker jag.

99/100

Att våga (och så lite koskräck)

Jag tror att det är viktigt att våga saker. Att inte bara fega ur. Och tro mig, jag har backat många gånger för att jag inte har vågat. Det händer fortfarande. Men nu försöker jag ta mig i kragen och hoppa i alla fall.

Rädd är jag för en hel del. Höjder är ungefär det värsta som finns. Dem undviker jag. Precis som bergochdalbanor. I alla fall oftast. Det är liksom bara läskigt att åka dem. Och högt. Och, inte att förglömma i det fallet, inte nödvändigt. Sånt gör jag inte.

Dessutom är jag inte jätteförtjust i många djur. Exempelvis har jag koskräck. Jo, kossor kan vara fina att titta på, på behörigt avstånd. Är de för nära, och för många, är de däremot jätteläskiga. Jag glömmer aldrig när bilen jag körde nästan fastnade i en kohage. Korna flockades runt den, och jag hörde deras andedräkt genom rutorna. Hjärtat slog i racerfart, och paniken var nära. Hur jag kom ut? Jag krypkörde till grinden, tutade jättemånga gånger, kastade mig fram och öppnade grinden och rusade tillbaka. Och jo, jag lyckades stänga grinden också.

Men vad jag vågar är att säga ifrån om jag tycker något är fel. Att stå upp för det jag tycker är rätt. Jag vågar testa att gå nya vägar – och det ska jag göra mer. Det tror jag är bra!

95/100

Rätten att vara obekväm

Att vara obekväm. Det kan betyda olika saker. En tröja kan vara obekväm om den är stickig. Sådär obekväm att en inte ens vill ha den på sig. Annat än i värsta fall. Vid sådana där tillfällen när allt annat är i tvätten. Men att vara obekväm kan också vara att uttrycka sin åsikt, eller sin synpunkt, även om den är annorlunda.

Att tycka annorlunda kan vara jättejobbigt. Både för den som tycker och för alla andra. Liksom, nej, ifrågasätt inte igen. Faktum är att jag har tänkt så själv. Det kan bli för mycket. Framförallt vad gäller att ifrågasätta bara för att ifrågasätta. Eller är det för mycket? Kan det faktiskt inte väcka tankar? Kanske.

Om den avvikande åsikten känns rätt. Hur blir det då? Jag tycker att en har rätt att uttrycka åsikter. Alldeles oavsett. Sen kan alla bli övertygade om motsatsen, och faktiskt ändra åsikt. Men att uttrycka en åsikt som motsäger något som uppenbart är fel. Då tycker jag att det i princip är en skyldighet att vara obekväm. Rentav väldigt obekväm. Det går liksom inte att leva med sig själv annars.

Jag funderar en hel del på det här. Är nog ganska obekväm ibland. Det är ju så otroligt viktigt att det ska vara rätt. Och jag kan faktiskt inte acceptera att bara sitta och se på. Jag kan inte bara ta emot vilken skit som helst. Eller se på att andra drabbas. Det går inte. Även fast det är jobbigt att vara obekväm. Även fast den som är obekväm rätt ofta får ännu mer skit. Men att våga vara obekväm gör att i alla fall jag kan gå med huvudet högt.

Jag tar ingen skit jag inte förtjänar.

25/100

Jag vill inte vänta

Om vi väntar tills vi är redo, kommer vi att vänta resten av livet. Jag läste den devisen idag. Den är verkligen talande, tycker jag. Och så väldigt sann. Detta med att hela tiden avvakta. Att liksom inte riktigt agera. ”Jo, det är klart att något måste göras. Vi vill ha förändring. Men först måste vi diskutera.” Och diskutera. I något av en oändlighet. Jag kan bli frustrerad av det. Avvaktandet alltså. Jag har fler än en gång (rätt många gånger för att vara helt ärlig) tänkt ”men GÖR något då”.

Jag menar, helt hundraprocentigt redo. Blir en någonsin det? Troligen inte. Och jo, jag var mycket mer den avvaktande typen förr. Då ville jag känna mig redo. I alla fall oftast. Men inte längre. Om något ska hända är det liksom bara att göra. Det är onekligen rätt sällan någon annan gör något. Inte på så sätt i alla fall. Och det känns som slöseri att vänta på det. Eller att vänta på rätt läge. Eller vad som helst egentligen. Varför inte prova att handla istället. Att handla nu.

Nej, jag handlar verkligen inte alltid direkt själv. Jag är verkligen ingen övermänniska. Men jag försöker handla. Jag försöker säga ifrån. Jag försöker ta viktiga kontakter. Ibland blir det fel. Men vad gör det? Inte om hundra år, och inte nu heller. Jag har i alla fall försökt göra något. Jag har inte bara väntat.

Jag är faktiskt inte beredd att vänta resten av livet. Och varför skulle jag?

23/100

Att hoppa och välja nya vägar

Jag står inför någon slags vägskäl. Har gjort det ett tag, men nu är jag typ framme. Jag står lite grann och väger. Det gäller liksom att se vad som döljer sig längre fram på respektive väg. Kanske kan det också vara så att även vägar som till synes skiljs åt möts igen. Fast längre fram. Och i lite annan skepnad.

Det går ju faktiskt inte att veta allt. Visst, lite läskigt är det. Men mest spännande. Den invanda lunken blir outsägligt tråkig när en har vandrat den för länge.

Ibland är det nästan lite skönt att inte riktigt veta. Att trots det kasta sig ut i det okända. Ibland blir det bara så. En måste. En blir typ knuffad i ryggen. Så är det lite nu. Fast vid det där vägskälet har jag stått ett tag. Eller faktiskt rätt så länge. Och knuffen i ryggen, känns mest som en spark där bak. En spark som får mig att hoppa. Eller att ta steget in på den nya vägen.

Nu hoppar jag.

16/100

Gandhi på Kungsängsskolan

När jag gick i skolan hatade jag att redovisa muntligt framför klassen. Att hålla föredrag. Ensam eller i grupp spelade ingen roll. Känslan var lika vidrig ändå. Trots det fick jag och tre av mina vänner en dag en snilleblixt. Klassen jobbade med Indien, och just vår grupp hade fått Mahatma Gandhi i uppgift. Vi jobbade länge med uppgiften. Första tanken var att vi skulle redovisa som vi alltid redovisade. Som alla alltid redovisade. Det vill säga stående framför klassen med skrynkliga papper i våra allt svettigare händer. Skrynkliga papper som vi läste innantill ifrån.

Men snilleblixten kom. Vi kom på den gemensamt. Varför inte låta Mahatma Gandhi och hans fru få liv igen? I vår slitna skola?! Sagt och gjort, jag och min bästa vän tog med oss lakan hemifrån. De andra tjejerna i gruppen hade tagit med sig svarta sminkpennor. När vi samlade ihop oss i skolans lilla bibliotek fnissade vi vilt. Jag och lakanskompisen skrudade oss helt sonika i nämnda lakan. De andra tjejerna sminkade oss. Mustasch och kastmärke på mig, och kastmärke på min kompis. De själva skulle agera skjutjärnsjournalister som skulle intervjua paret Gandhi om deras liv och leverne. Utstyrda på detta vis gick vi genom skolan. Konstigt nog kände jag inte det minsta obekväm. Tvärtom. Jag kände mig ofta mer obekväm när jag gick genom skolan som mig själv.

Vår redovisning gick med glans. Till och med de tuffaste i klassen berömde oss. De sade att de aldrig i livet hade vågat gå genom skolan klädda sådär. Konstigt egentligen, vad gör väl några lakan? Själv hade jag, som sagt, inga som helst problem med det. Jag växte flera meter. Kanske var jag modigare och starkare än jag själv visste om.

Såhär i efterhand visade det ju sig vara just så. Jag har i jobbsituationer hållit en hel del föredrag, lett många grupper och pratat mycket framför folk. På svenska, engelska och tyska. Det är liksom inget problem att göra det. Faktum är att jag trivs i sådana situationer. Att jag växer. Varje gång. Även en blyg och tillbakadragen grå mus kan kasta sitt skal och visa sig vara hyfsat duktig på att ta för sig och höras. En mycket viktig lärdom.

9/100