Idealkluven

Var och en ska få vara och se ut hur den vill utan att bli dömd. Det är så fruktansvärt viktigt. Vill jag ha kort kjol så har jag det, punkt. ”Men är hon inte för gammal?” Eh, nej, vem har bestämt det? 

Unga tjejer ska inte heller behöva höra att ”tjejer ska inte ha hår på benen” från andra. För det första har alla mer eller mindre hår på hela kroppen, för det andra ska ingen annan bestämma det. Den som vill ta bort hår bestämmer det själv, för sin egen skull, inte för någon annan.

Detta med ideal är ett dilemma, tycker jag. Vi ska vara sunda, men vem bestämmer vad som är sunt? På många sätt är vi alla slavar (missförstå mig rätt nu) under de ideal och normer som råder. Och just därför kluvenheten. Jag vill inte döma människor för hur de väljer att se ut, samtidigt har jag svårt för det ideal som förekommer inte minst i många dokusåpor inte minst ungdomar tittar på. Ideal som skapar en snedvriden kroppsuppfattning. Det är liksom inte lätt och svartvitt direkt.

Men det är väl så att det absolut mest centrala är att vara medveten om att ideal och normer finns, och försöka jobba med dem så sansat som möjligt. Att acceptera den egna kluvenheten, men verkligen försöka att inte döma på förhand. Det är i alla fall en början.

Annonser

Fina dåliga flickor

Fina flickor kommer till himlen. Dåliga flickor kommer hur långt som helst. Fina flickor är tysta och snälla. De är liksom beskedliga och till lags. Fina flickor pratar inte för högt, eller tar för mycket plats. Dåliga flickor tar plats. Eller? Och varför är det förresten dåligt att ta plats?

”Om jag ber om ursäkt för att jag finns så märks jag inte.” Eh, jo, du märks, och inte på ett alltid särdeles positivt sätt. Självutplånande människor tenderar att bli påfrestande, även om det blir något av en paradox. Effekten liksom motverkar syftet. Jag har varit tyst och beskedlig, på gränsen till självutplånande under stora delar av mitt liv. Det har jag slutat med. Det är nämligen jättetråkigt att vara beskedlig. Och jag tycker inte att det är dåligt att ta plats och stå på sig. Att veta sin rätt och hävda den. Tvärtom är det väldigt konstigt att det över huvud taget har ansetts (och i viss mån fortfarande anses) som dåligt. Dåligt i den bemärkelsen tycker jag tvärtom är fint.

Själv är jag gärna en fin dålig flicka. Eller flicka förresten, det var ett tag sen. En fin dålig kvinna som vet vad hon vill. Som vet sin egen rätt.

För övrigt har jag läst Dantes gudomliga komedi, och himlen verkar vara ett rätt trist ställe. Så oerhört esoteriskt att det blir ospännande. Och lite spänning i tillvaron ger livet en krydda.

46/100

Var det bättre förr? Alltså egentligen.

”Det var bättre förr.” Hur många gånger har en inte hört den slitna meningen? Jättemånga. Och nej, det var inte bättre förr. I alla fall inte alltid förr. Förr är nämligen ett väldigt vitt begrepp. Vad menas liksom? Förr som på stenåldern? Jo, det var annorlunda då. Antagligen väldigt annorlunda. Eller menas på typ artonhundratalet? Då var det verkligen inte bättre. Svält och elände. Och i städerna väldigt våldsamt. Precis som under rätt många andra perioder. Finns det mycket folk finns det våld typ. Och nej, jag menar inte att allt är så oerhört mycket bättre nu heller, jag menar att allt liksom går i cykler och varken är bättre eller sämre.

Oftast tror jag att folk i gemen menar folkhemsepoken. Men var den så himla mycket bättre då? Än vad det är nu? Nja. Ok, vissa delar var väl rätt ok, som att den värsta misären i samhället försvann. Lortsverige rensades bort. Men det fanns ju hyfsat många baksidor också. Som exempelvis rasbiologiska institutet. Som uppkom i Sverige. Under folkhemstiden. Inte alls bra, tycker jag.

”Det var inte så mycket våld då.” Öh, jo, troligen. Men våldet inom familjer var ingenting en talade om. Inte om en råkade ut för våld utanför hemmet heller, såvitt jag har förstått det. Om det inte var så grovt att det inte gick att förklara bort förstås. Och våld, våldtäkter, pedofili och annat skrevs det inte om i media. I alla fall inte som nu. Och på så sätt fanns det ju inte. Eller hur, säger jag. (Såklart att det fanns, menar jag)

Jag måste säga att jag tycker den andan över huvud taget känns ganska kall. Allt skulle tigas ihjäl. Ingen skulle visa några känslor. Alla skulle vara tillknäppta och liksom väluppfostrade. En skulle veta sin plats. Men varför då? Till vilken nytta? Egentligen. Jag undrar lite var människorna tar vägen i en sådan samhällskropp.

Visst, jag vet att jag säkert till viss del överdriver. Jag var inte ens med då. Även om spår fanns kvar under min uppväxt på sjuttio- och åttiotalen. Inte så mycket, men till en del. Det märktes i alla fall på den äldre generationen. Men jag tror att det ligger en del i det. Jag vet ju att mycket tegs ihjäl. ”Nej, det pratade vi inte om” har jag hört från äldre som var med då. Och att tiga om det som är viktigt tror jag sätter spår.

41/100

Att vara bra nog som en är

Pratade med min tonåriga dotter igår. Det är oftast roligt att prata med henne. När hon vill alltså. Det vill hon inte alltid. Nåväl, hon har många kloka tankar.

När vi satt i bilen sade hon att några av hennes vänner har börjat säga att de är feminister. Att de följer feministkonton på sociala media och så. Ja, men det är ju bra, sade jag. Absolut, det tyckte dottern också. Hon vill dock inte kalla sig feminist själv. Hon är rätt nöjd med sina egna förutsättningar just nu. Och det är ju helt ok. Jag var nog trettiofem innan jag ville kategorisera mig själv. I alla fall som feminist. Grundvärderingarna har jag dock sannolikt haft i stort sett hela mitt liv.

Vi pratade vidare. Huvudsaken är att alla är lika mycket värda. Att ingen blir dömd för den en är, oavsett genus, social bakgrund, hudfärg och allt möjligt annat. Att det är det vi ska sträva efter. Rättvisa förutsättningar för alla. Där är vi helt överens, dottern och jag.

Min förhoppning är att hon (och hennes lillasyster så småningom) lyckas följa sina drömmar. Att hon kan fortsätta att känna att hon har samma chanser som alla andra. Att hon är bra som hon är. Att hon är lika mycket värd. Att hon så småningom inte låter andra sätta sig på henne och säga att hon inte kan. För det kan hon.

Jag hoppas att hon kommer att ha den styrkan och den grundtryggheten. För alla ska veta att det inte är lätt. Det finns mycket som motarbetar. Starka krafter. Det kräver ganska mycket egen styrka att inte falla för alla dessa normer (och andra krafter).

Jag tycker också att hennes umgängeskrets, hennes gäng, är ganska intressant. De som ingår har lite olika stil allihop. Särskilt tjejerna. De är faktiskt inte riktigt karbonkopior av varandra. De verkar liksom inte döma varandra, utan acceptera varandra som de är. Och det tycker jag är rätt roligt.

Det är häftigt med ungdomar. Trots allt ger de i alla fall mig hopp.

31/100

Rätten att vara obekväm

Att vara obekväm. Det kan betyda olika saker. En tröja kan vara obekväm om den är stickig. Sådär obekväm att en inte ens vill ha den på sig. Annat än i värsta fall. Vid sådana där tillfällen när allt annat är i tvätten. Men att vara obekväm kan också vara att uttrycka sin åsikt, eller sin synpunkt, även om den är annorlunda.

Att tycka annorlunda kan vara jättejobbigt. Både för den som tycker och för alla andra. Liksom, nej, ifrågasätt inte igen. Faktum är att jag har tänkt så själv. Det kan bli för mycket. Framförallt vad gäller att ifrågasätta bara för att ifrågasätta. Eller är det för mycket? Kan det faktiskt inte väcka tankar? Kanske.

Om den avvikande åsikten känns rätt. Hur blir det då? Jag tycker att en har rätt att uttrycka åsikter. Alldeles oavsett. Sen kan alla bli övertygade om motsatsen, och faktiskt ändra åsikt. Men att uttrycka en åsikt som motsäger något som uppenbart är fel. Då tycker jag att det i princip är en skyldighet att vara obekväm. Rentav väldigt obekväm. Det går liksom inte att leva med sig själv annars.

Jag funderar en hel del på det här. Är nog ganska obekväm ibland. Det är ju så otroligt viktigt att det ska vara rätt. Och jag kan faktiskt inte acceptera att bara sitta och se på. Jag kan inte bara ta emot vilken skit som helst. Eller se på att andra drabbas. Det går inte. Även fast det är jobbigt att vara obekväm. Även fast den som är obekväm rätt ofta får ännu mer skit. Men att våga vara obekväm gör att i alla fall jag kan gå med huvudet högt.

Jag tar ingen skit jag inte förtjänar.

25/100

Chokladbollens dag

Häromdagen fick jag en inbjudan till ”Chokladbollens dag” på Facebook. Självklart tackade jag ja. Och jag har bjudit in flera av mina kontakter. Evenemanget är skapat som en replik på ”N…bollens dag” (medvetet val att inte skriva ut n…-ordet) som också finns (om jag minns rätt). Och n…boll säger ju typ väldigt få nuförtiden. Förutom dem som verkar vilja göra något slags statement. Och vad detta statement egentligen handlar om övergår min fattningsförmåga.

Jag menar, ord förändras. Språket förändras. Värderingar förändras. Jag använde också tveklöst n…boll om den runda kakan av choklad och havregryn när jag var liten. Det gjorde alla. Då. Och inte tänkte vi på namnet heller. I alla fall inte de flesta av oss. Jag har dock inte (såvitt jag minns) sagt n… regelmässigt.

Men, precis som så mycket annat, världen förändras. Och då känns det ju mest gnälligt att envist säga ”men så har jag alltid sagt”. Varför skulle det innebära att det per automatik är rätt? En slags parallell kan ju sägas vara att homosexualitet var olaglig och sjukdomsklassad till för inte alls särskilt länge sedan. Den kategoriseringen var av hävd. Men den var verkligen inte rätt, vilket lagstiftningen tack och lov har rättat till.

Visst, benämningen av det lilla bollformade bakverket är inte lagstadgad. Men normativ. Och normer är föränderliga. Även om det är svårt och ofta går långsamt.

24/100

Vikten av ifrågasättandet

Arv och miljö. Det är ju de tillsammans som formar människan. Frågan är vad som formar mest. Vad kommer först? Typ som hönan eller ägget. Vad gäller arvet får vi med oss en grund. Rent genetiskt. Frågan är hur mycket det påverkar personligheten. Där tror jag att miljön spelar större roll. Som uppväxt, normer, kultur och allt sånt.

Den ryggsäcken är liksom svår att kasta ifrån sig. Den påverkar hela tiden. Jag tror det bästa var och en kan göra är att bli medveten om den. Om den egna ryggsäcken. Hur den ser ut. Att kasta av den helt är troligen inte möjligt, men jag tror att en kommer en bit på väg genom att åtminstone titta i den. Iallafall ibland. Vad finns där egentligen?

Jag inser att jag hela tiden återkommer till normerna. Men det är ju inte så konstigt. Normerna finns där hela tiden. Och jag är helt övertygad om att fler borde börja tänka på dem. Ifrågasätta dem. Eller iallafall se dem. Det är onekligen alltför många som inte ens gör det. Som bara följer dem, Så har det liksom alltid varit. Och då är det automatiskt rätt. Lite mer kritiskt tänkande, kanske?!

Om vi sen kommer till begreppet kultur är det så stort. Vi lever i kulturen. Vår kultur styr oss. Eller?

Jo, den styr oss på så sätt att vi är formade av den. Vi är formade av det samhälle vi växer upp och lever i. Såklart. Men jag tror att kultur (i dess vida mening) och normer är släkt med varandra. Ingen av företeelserna är huggna i sten. Men de är svåra att förändra. Iallafall i en handvändning. Och en förutsättning är att vi ser dem. Att vi förmår lyfta blicken. Som jag ser det är det ifrågasättandet som är förutsättningen för utveckling. För förändringen. Om vi inte ifrågasätter, eller ens ser, då stagnerar vi.

Jag kan inte säga att jag själv alltid gör det. Det är väldigt lätt att följa praxis. Det är liksom enklast. Och jag tror inte på övermänniskor. Men jag tror att vi kan lyfta våra blickar. Jag tror att vi kan ifrågasätta. Att det är så otroligt, och på ren svenska jävligt, viktigt. Även om en hel del inte gör det så kan vi som människor det. Och jag tror att det är absolut nödvändigt.

22/100

Hur en tilltalar

Det här med företeelser som liksom tar bort individen. Är inte det rätt så dumt? Exempelvis tänker jag på tilltalsskick. Det skiljer sig ju rätt mycket mellan olika platser i världen. Men att inte använda förnamn, som i rätt många länder. Det tar bort ganska mycket. Inte minst för (gifta) kvinnor. Jag menar, jag exempelvis blir ju fru Lagerborg. Som om jag tillhörde min man. Det gör jag ju inte. Jag tillhör mig själv.

Egentligen är det ju ett förminskande skick, som iallafall inte jag vill ha tillbaka hit. Vi har en gång slutat med det. Så varför ska vi börja. Vad blir nästa steg, liksom? Att kvinnor tituleras efter sin mans yrke – ingenjörskan typ. Nej, inte om jag får bestämma. Jag vill för övrigt inte tilltalas med min egen titel heller – känns förlegat och inte särskilt artigt alls. Dessutom är jag inte mitt yrke. Jag är en person, en människa.

Visst, även manliga individer försvinner med herr, men efternamnet är (fortfarande) oftast hans släktnamn. Och det försvinner ju inte. Det (o)skicket stammar ju från en tid då kvinnan inte räknas som en egen individ. Inte i lagens mening. Vid ingående av äktenskap blev de två på någon mystiskt sätt en juridisk person. Mycket märkligt. Så varför bevara (eller återuppliva) ett tilltalsskick som stammar från så gamla unkna traditioner?

Jag tycker det känns jämlikt att kalla alla vid förnamn, oavsett social ställning. Precis som att säga du till alla. Nej, jag skulle aldrig komma på tanken att säga ni till någon (det var för övrigt tjänstefolket som titulerades så).

Visst, jag kanske drar stora växlar. Det är ju bara ett sätt att tilltala människor. Men ibland är inte steget långt från A till B. Och om det tilltalsskick jag skrivit om återigen blir gängse, hur länge dröjer till andra gamla traditioner och seder dyker upp igen? Bara för att det så att säga blir ”artigt”.

21/100

Upp och ner och tonåringar

Alltså detta med tonåringar. Jag har en hemma nu, och det är väldigt upp och ner. Ena dagen är allt bra, nästa inte alls. Då kan allt vara dåligt och emot. Och då spelar det liksom ingen roll vad en säger. Det är väldigt frustrerande. Jag är inte en person som gillar när saker och oro hänger i luften. Jag vill liksom rensa ur på en gång. Vi är inte alltid överens i den frågan, kan jag väl säga.

Tonårsvärlden, inte minst under högstadieåren, är en djungel. Så är det nu, så var det när jag växte upp. Följer en bara normen funkar det. Men vilken är normen? Och vem sätter den? Inte så väldigt tydligt alla gånger.

Det brukar ofta finnas någon klick som är tongivande. På vilket sätt är olika på olika skolor. Den klicken sätter tonen, vare sig en är för eller emot. De bestämmer (i och för sig ofta indirekt) vad en ska tycka.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Så arg hade jag aldrig sett matteläraren förr. Det var nog bäst att bara vara tyst och fortsätta jobba på. I alla fall låtsas att jag jobbade på. Det var ett par tjejer som hade kommit väldigt mycket för sent. Som vanligt. De kom alltid för sent. Den här gången hade det blivit alldeles för mycket för läraren. Den berömda droppen, som man brukar säga. Läraren var så arg att han skakade. Läpparna var så spända att de vitnade. Han skällde. Fast jag vet inte vad han sade. Jag slutade lyssna.

De där tjejerna som kom för sent styrde hela skolan. Eller, rättare, alla var rädda för dem. Mer eller mindre. Nästan ingen vågade säga emot dem. Inte ens lärarna. De muckade med alla, och det kändes enklast och smidigast att bara smälta in i väggarna när de var i närheten. Som när en fritidsledare faktiskt sade emot. Det blev ett jätteslagsmål. Jätteobehagligt. Tyckte jag i alla fall. Jag har aldrig gillat bråk.

Tjejerna var nästan värre än killarna. Även om det naturligtvis fanns killar som vi hade respekt för. Killarna som satt längs korridorerna. De gjorde inget annat än tittade. Men som de tittade. Det krävdes hur mycket mod som helst bara för att passera dem. Oftast gjorde vi det i grupp. Det blev lättare så.

19/100

Att kunna säga sin mening

Vem har rätten att kasta skit på andra? Att tysta människor genom att hota? Genom att sprida hat anonymt? Jag tycker inte att någon har den rätten. Även om alldeles för många tycks tro det. Att just de har rätt att hota. Rätt att inskränka andras rätt att göra sin röst hörd. Även om åsikten är motsatt. Den är kanske rentav obekväm. Men, och det är extremt viktigt, även obekväma åsikter behövs.

Ingen borde vara rädd att säga sin mening. Att tala för sin och andras rätt. Ingen. I den bästa av världar. Men så är det inte. Alla som höjer sin röst riskerar att drabbas. Att få skit kastad efter sig. Nästan dränkas av den.

Inte minst kvinnor drabbas. Därför blev jag rätt trött när jag häromdagen läste ett citat av Jan Guillou där han verkligen förminskade det näthat många offentliga kvinnor drabbas av. Att det minsann är värre när namngivna debattörer sprider okunskap. Om Jan Guillou (ok, där var jag liiite elak). Visst, även män får skit kastade på sig. Men inte alls i lika hög grad. Och inte alls lika regelmässigt.

Det går att ta skit. En gång. Flera gånger. Men inte hur många gånger som helst. Och inte hela tiden. Då orkar en inte. Och tystnar. Och det är livsfarligt.

Alla har rätt att vara obekväma. Oavsett vad vilken maktordning det än må vara säger. Det är förkastligt att skrämmas till tystnad. Och tro mig, jag har också tystnat. Ibland. Nu är jag ju i och för sig inte speciellt offentlig själv, men sådana här saker förekommer på alla nivåer. Som en säger, det finns flera nivåer i helvetet.

Jag beundrar alla, inte minst kvinnor, som fortsätter trots allt. Som inte tystnar. Som kämpar för det som är rätt. Som inte tystnar. Inte tystnar.

15/100