Konflikter och egna erfarenheter

För nu ett antal år sedan hamnade jag av olika anledningar mitt i hetluften. Mitt i en konflikt full av låsta positioner, där inte många inblandade ville se sitt eget ansvar. Något av ett skolexempel, nu när jag ser på det i backspegeln. Det var fruktansvärt jobbigt att vara mitt i det. Alltihop tog kraft och energi från allt annat, men faktum är att jag själv aldrig backade från mitt eget ansvar i situationen. Jag gjorde definitivt fel, säkert flera gånger, och den insikten tror jag räddade mig. Jag gjorde många offer, och blev väl på sätt och vis också ett offer. Men jag har också gått stärkt ur hela soppan.

Faktum är att jag inte känner ett uns av hämndbegär. Jag kände det stundtals när det begav sig, men det har falnat sedan länge. Jag ser numera alltihop som en lärdom. Visst hade jag gärna varit utan den jobbiga erfarenheten, men samtidigt är jag tacksam för den.

Jag har insett att jag har förmågan att stå upp för mig själv och andra. Att jag är vuxen nog att ta ansvar för mina egna tillkortakommanden. Vi gör alla fel, och har fel, men inte alla kan erkänna det utan att skylla på andra, eller på omständigheterna. Självklart skyller jag också ifrån mig då och då, jag är onekligen mänsklig, men jag försöker stanna upp och, om inte annat i efterhand, ta ansvar och säga att jag hade fel (om så är fallet).

Jag har läst, och läser, mycket om konflikter och gruppsykologi, och har insett att jag har så enormt stor nytta av min erfarenhet av just nämnda infekterade konflikt. Och jag tror att den insikten är viktig.

Jag kan stå för vem jag är. Och jag är stark.

Annonser

Det som inte dödar härdar

Jag tycker det är fascinerande hur det mänskliga psyket fungerar. Hur en plats kan påverka hur en mår. Påverka så mycket att den fysiska hälsan försämras. Och hur en bara genom att undvika en sådan plats mår helt ok. Hur fungerar det liksom?

Det är lite samma med olika personer. Vissa människor mår en bra av. Andra skapar obehag bara genom att finnas i närheten. Hur bara anblicken av dem kan få hela ens inre att knyta sig. Och vice versa med personer en mår bra av.

Jo, jag har personlig erfarenhet av det här. Både platser och människor som har fått mig att må dåligt. Och jag hade faktiskt gärna varit utan den erfarenheten. Dock har den också stärkt mig. Det som inte dödar härdar, heter det ju. Jag har lärt mig. Både om mig själv och om hur saker hänger ihop. Den lärdomen kommer jag att bära med mig. Jag kommer att ha nytta av den. Men erfarenheten hade jag ärligt talat helst varit utan.

27/100

Studier som bör tas på allvar, eller så

Läste blänkare om att personer som irriterar sig på småsaker kan vara smartare än andra. Rentav kreativa genier. Det har tydligen gjorts en studie på detta. Säga vad en vill, men det går tydligen att göra studier på allt.

Hm, tänkte jag. Det måste stämma, eftersom jag själv har jättelätt att störa mig på småsaker (irriterande små ljud, framförallt när de blir repetitiva – huvva). Det är grymt irriterande med folk som hela tiden småsnorar på bussar. Eller som sitter och smaskar och äter på offentliga platser. Eller en hög med andra omedvetna, men ack så störiga, småljud.

Jag blir galen på sånt (min snart-14-åring är likadan). Det blir svårt att fokusera tankarna på något annat. Naturligtvis vore det önskvärt om jag kunde stänga av småljuden. Bara sådär. Men det går liksom inte.

Därför gillar jag den där studien. Jag väljer att tro på den. Trots att det bara är EN studie. Och trots att försöksgruppen bara bestod av 100 personer. Och trots att den sannolikt bör tas med en nypa salt. Eller kanske rentav en hel säck salt.

Men såklart att den stämmer.

11/100

Oinspirerad navelskådning och seg gammal gröt

Idag är jag trött och osammanhängande. Ni vet, sådär infernaliskt trött att jag typ mår illa. Sådär trött att jag fryser in i märg och ben. Sådär trött att tankeförmågan är som någon slags gröt. En seg gammal gröt som någon glömt kvar.

Egentligen vet jag inte varför jag är så trött just idag. Kanske är det vårtrötthet. Eller så är jag bara trött. Särskilt kul är det dock inte. Och det gör verkligen inga under för kreativiteten. Eller för tankeförmågan, som sagt.

Jag är dessutom hysteriskt oinspirerad. Stirrar på skärmen utan att ett enda ord materialiserar sig. Jo, jag vet att det underlättar om jag liksom skriver orden själv, men inget händer. Hallå hjärnan, vakna! Men, nej, det typ ekar därinne. Eller så går eventuella tankar vilse i all gröt.

Och då blir rätt mycket rätt otacksamt. Känslan av att varför göra något. Nej, jag tänker inte gå in på detaljer. Inte just nu i alla fall. Men otacksamt känns det ändå. Även om jag liksom bäddar för det själv. Ibland. Blir iallafall irriterad.

10/100

Att vidga vyerna

Funderar en hel del på detta med fundamentalism. På hur obegripligt och fruktansvärt skrämmande det är. Jag kan inte förstå hur en kan fastna så i sina egna föreställningar. Att på fullaste allvar tro att den egna övertygelsen är det enda rätta. För alla. Jag kan inte förstå det.

Det känns mer naturligt att liksom hela tiden vilja utvecklas. Och att utvecklas innebär allt som oftast att en förändras. Den självklara slutsatsen av det blir ju att jag tror att förändring är nödvändig. Och blir jag överbevisad är det i de flesta fall inte så svårt att ändra de egna uppfattningarna.

Samtidigt kan ju vem som ut råka ut för fundamentalister. Vem som helst kan bli hjärntvättad. Och det är det mest skrämmande av allt.

Det är ju dessutom så himla lätt att blanda ihop fundamentalism med religion. Se bara hur exempelvis islamofober resonerar. Det förstår jag inte heller. Det är väl helt självklart att fundamentalism inte har en, och endast en, (religiös eller politisk) färg. Den kan liksom uppkomma var som helst och när som helst.

Jag har väldigt svårt för när folk är så övertygade om sin egen begreppsvärld att det inte ens går att diskutera olika synsätt. Och visst, det är klart en hamnar i den fällan då och då. Jag är ju verkligen inte någon övermänniska. Men jag inbillar mig i alla fall att jag är ganska open minded. Och de stunder jag kanske inte är det, är jag i alla fall medveten om att jag inte är det. Alltid något, liksom.

Jag både förstår och inte förstår varför det är så lätt att bli enkelspårig. Visst, att vara enkelspårig är väl inte direkt något farligt, men varför inte försöka vidga de egna vyerna åtminstone lite. Åtminstone ibland. Jag säger inte att gräset alltid är grönare på andra sidan, men kanske ser det lite annorlunda ut. Eller varför inte prova att gå lite i någon annans skor. Plocka fram den egna empatin. Säga vad en vill, men empati bits inte.

Jag tror att empati och förändringsbenägenhet kan vara en motkraft (gillar inte ordet riktigt i det här sammanhanget) vad gäller fundamentalism. Fundamentalism är väl dock alltid av ondo, alldeles oavsett vad som r grunden till den.

Överväldigad

Idag blir det personligt och på gränsen till navelskådande, men situationen kräver det.

Jag är i en situation just nu, som väl kunde vara roligare. Under de senaste två veckorna har jag varit sjukskriven på grund av arbetsrelaterade stressymptom. Jag har fått besked om uppsägning, vilket tvärtom vad en kan tro, inte är orsaken till stressen. Jag har under en alltför lång period arbetat under arbetsmiljöförhållanden som inte är av denna värld, och som jag och mina kolleger gradvis har vant oss vid. Så till den grad att situationen blivit ”normal”.

Förra veckan var jag med i lokalmedia, där jag berättade om situationen. Först var jag skraj, men därefter har det bara känts bra. Responsen har blivit helt enorm, och väldigt överväldigande. Jag har fått höra saker som ”är det någon som klarar sånt här, och går helskinnad ur det, så är det du”; att jag är stark och modig och att många är glada och tacksamma för att jag trädde fram. Det har också genererat en uppsjö av medial respons. Jag misstänker att den floden fortsätter, för övrigt.

Ibland är det bra att ha rättspatos. Eller det är nog alltid bra. Jag får väl säga som Grynet – ”Ta ingen skit”, även om jag själv gärna nyanserar det lite. Men det får bli ett annat inlägg.

Styrka är att våga vara svag ibland

Det starkaste trädet böjer sig för vinden, när vinden är så stark att trädet riskerar att knäckas.

Det är jobbigt och svårt att vara stark, men jag känner att jag måste det. Jag måste stå upp för det som är rätt. Jag måste stå pall. Det som är rätt är rätt, och ska vara det. Att jag trots det ibland inte riktigt orkar är väl egentligen bara ett tecken på min egen mänsklighet, utan att för den skull förhäva mig.

Jag är alltså sjukskriven just nu. Har varit det i en vecka, och kommer att vara det i en vecka till. Orsaken är arbetsrelaterade stressymptom. Jag sover dåligt, har ont i huvudet, svårt att fokusera et cetera, et cetera. På mitt jobb. Hemma funkar det typ som vanligt. Sambandet är så väldigt tydligt, och det i sig är nästan läskigt. Att en kan påverkas så. Att synen av själva byggnaden kan framkalla psykosomatiska upplevelser. Känslan att inte kunna tänka klart när en befinner sig där.

Stress och allmänt pressade situationer är ju så lätta att ignorera. ”Det är väl inget. Det är ju bara en upplevelse, en känsla.” Men den känslan kan påverka hela kroppen, hela existensen så väldigt mycket. Jag har läst alltför många vittnesmål och artiklar om sånt här och tycker det är rentav skrämmande att läsa typ ”men det är ju inte konkret, så det går inte att åtgärda”. Det känns som att problematiken liksom inte tas på allvar. Att en redan liggande människa trycks ner ännu mer. Bara på grund av sådana ord. Det är faktiskt inte så lätt att resa sig. Det är inte bara att bita ihop och ”skärpa sig”. Inte alltid.

Nej, jag är inte där, långt ifrån. Min plan är att inte hamna där heller, och det är just därför jag tar time out ett tag nu. Inte från mig själv, och inte från det som är viktigt heller. Men från det som orsakar min stress.

Men stark är jag trots det. Jag är stark, och jag har styrkan att våga vara svag när det behövs. Men jag ger mig aldrig.

Funderingar runt ledarskap och sånt

Jag läser en kurs om ledarskap och organisationer på högskolan just nu. Det är verkligen intressant och skapar en hel del tankar. Och det bekräftar i rätt hög grad mitt eget tänkesätt. Som att empatisk förmåga är A och O om ett ledarskap ska fungera i praktiken. Väldigt mycket forskning verkar peka i den riktningen. Visst, management by fear kan vara effektivt, folk gör som de blir tillsagda. Men, och det men:et är stort, omsättningen blir stor, och på sikt sker typ ingen utveckling. Människan orkar inte hur länge som helst. Till sist antingen knäcks hon eller reser sig. För organisationen i sig är inget av alternativen särskilt bra, som jag ser det. Management by fear känns väldigt kortsiktigt. Det bästa bör vara att skapa en grundtrygghet. Och det är precis det vi får lära oss.

Själv funderar jag en hel del kring sånt här. Ledarskap och processer är grymt intressant. Det hänger så tätt samman med psykologi, med hur vi fungerar rent mänskligt. Människan går liksom inte att ta bort, hur gärna en än vill. Människan är ofta irrationell och ofta oförutsägbar. Och då blir det jobbigt. Det vore så mycket enklare om vi alla var stöpta i samma mall, och alltid reagerade som vi blir tillsagda att reagera. Men, sorry, det funkar inte så.

Det finns ju, och har funnits (kommer sannolikt alltid att finnas) system som ser människan, eller medborgarna, som maskindelar. Om den eller den delen inte fungerar är det bara att byta ut den. Maskineriet måste fungera. Och det måste det väl. På något sätt. Känns bättre att det fungerar på lång sikt, och att se helheten som en levande organism istället. Så tänker iallafall jag.

Själv tror jag dock på att istället fokusera på just det mänskliga, att visa medkänsla, så att glädjen att åstadkomma något uppstår. Så att kreativiteten uppstår naturligt. Den uppstår ju faktiskt inte på något annat sätt. Att tro att just kreativitet och fantasi går att beordra. Jag behöver kanske inte ens kommentera vad jag tycker om det.

Jag är inte särskilt förtjust i den samhällstrend som verkar tro att allt kan mätas kvantitativt. Som jag ser det är det en omöjlighet. Jag menar, hur mäter en kvalitet just kvantitativt. Med en känslostapel i ett diagram? Vem bestämmer isåfall vilken känsla som är bra eller dålig? Känslor och upplevelser är liksom helt subjektiva. Det går inte att mäta dem på det sättet. Bara att inse. Punkt.