Blandade tankar om typ religion

Jag har stor respekt för andra människor, och för vad var och en väljer att tro på. Bara jag själv blir respekterad. Det vill jag klargöra först.

Däremot erkänner jag utan något som helst omsvep att jag blir obekväm om religionen (det är vad jag tänker skriva om nu) blir alldeles för närvarande. Om den blir för påtaglig. Faktum är att jag kan känna mig nästan provocerad. Eller inte ens nästan, jag blir provocerad av påtaglig religion. Och jag tror jag vet vad det beror på. Åtminstone delvis.

Mitt barndomshem var väldigt befriat från religion, och jag visste redan på mellanstadiet att jag inte var religiöst troende och inte skulle konfirmeras. Att göra det är ju att bekräfta sin kristna tro, och det är ju svårt att bekräfta något en inte har.

När jag gick på högstadiet hade vi varannan vecka schemalagd gemensam samling i aulan, och den hade i princip alltid kristet innehåll. Jag blev, redan då, provocerad, och tröttnade rejält. Senare, när jag börjat studera på universitet, fick en alltid frågan ”men då är du väl kristen?” när folk fick reda på att jag kom från Jönköping. Många blev uppriktigt förvånade när jag svarade nej. Jag tröttnade på det också.

Jag har läst väldigt mycket om alla möjliga religioner, och jag har svårt för den monoteistiska tanken. Att det skulle finnas en gud, en sanning, som alla bör bekänna sig till. Att alla andra har fel. Varför sätta sig till doms över alla andra liksom? Vad gäller det kan jag tycka att polyteistiska och naturreligioner är mer förlåtande (missförstå mig rätt).

Jag är väldigt icke-troende och oceremoniell, och jag är lycklig. Det finns ingen motsättning däremellan. Jag behöver inte den typen av förklaringsmodell.

Den som behöver det, fine, ha det. Men låt mig vara i fred. Jag kan diskutera religion, men jag vill inte utsättas för mission. Kanske är det också därför jag helst inte vill ha det alltför nära inpå. 

Bekräfta, ja vadå?

Nu har vi väl gått in i hänryckningens tid. En tid fylld av bröllop och konfirmationer. Eller, faktiskt inte så fylld av det alls. För mig och min familj alltså. Gift är jag sedan 2004, och det blir ju tolv år sedan i år. Döttrarna ska inte gifta sig på länge än, om ens alls, så bröllop blir det inte. Och konfirmation? Nej, hoppar det också.

I min klass, för rätt längesedan, var vi fyra som inte konfirmerade oss. Skälen var olika, någon pallade inte, någon hade fullt upp med andra intressen. Själv hade jag bestämt avsagt mig konfirmation flera år tidigare. Jag hade liksom ingen tro att bekräfta. Det har jag fortfarande inte, trots att jag tycker att religioner är väldigt spännande.

Överlag hade jag blivit väldigt anti, inte minst eftersom nästan varje så kallad gemensam samling (nån som minns den rätt menlösa aktiviteten?) på högstadiet innehöll någon slags information från olika kyrkor och samfund. Tillbaka till konfirmationen, den enda som egentligen reagerade på mitt beslut var min icke-troende farmor – att konfirmera sig var något fint och något en bara gjorde. Hon släppte det dock rätt snabbt.

Min mormor, och den faktiskt troende delen av släkten, däremot verkar inte ha förväntat sig något annat. Jag fick min present när jag fyllde femton istället.

Det här har färgat mig, det är jag medveten om. Men jag försöker vara mer neutral nu. Fast det är svårt när det gäller närmaste familjen. Men jag jobbar med att försöka att inte diskutera det för mycket.

Nu är äldsta dottern fjorton, snart femton, och hon har vänner som konfirmerar sig nu. All respekt åt dem, och jag hoppas att de inte gör det bara för presenterna (det förekom åtminstone i slutet på åttiotalet). Och visst kan det säkert vara bra att prata om existentiella frågor med andra jämnåriga, även om det borde gå, och går, att göra även utan att blanda in gudstjänster. Jag måste också erkänna att jag innerst inne är ganska glad att hon inte gör det.

Medmänsklighet, empati och livsåskådningar – går det ihop?

Jag tror på medmänsklighet och empati. På att försöka förstå och sätta sig in i olika situationer. Nej, det går inte att helt känna hur någon annan känner. Det går inte att till fullo förstå allt som händer heller. Men det går att försöka förstå. Att respektera på riktigt.

När andra mår dåligt och/eller är ledsna blir jag ledsen. Jag drivs av att försöka förstå. Eller i alla fall finnas till. Självklart kan framgången vara blandad, men jag försöker alltid.

Jag tror på den ömsesidiga respekten också. Här funderar jag bland annat på olika ideologier. Det finns många olika, och även här handlar det, för mig, om att respektera andra precis som jag själv vill bli respekterad. 

Ta religion till exempel. Ett sånt där ämne som en kanske inte ska börja diskutera på mingelfester. Men i alla fall. Jag tror att tron kommer inifrån. Att den är personlig. Jag har väldigt stor respekt för människor med personlig andlig tro. Däremot har jag väldigt svårt för missionerande (inom vad det än vara må). Typ ”jag är så lycklig på grund av min tro, och vill att du ska tro likadant”. Men jag är lycklig redan. Var och en blir salig på sin tro. Och som sagt, tro för mig kommer inifrån och är personlig. 

Alltför ofta tycker jag dock att tro blandas ihop med olika trosinriktningar. Och det är inte samma sak. Inte heller är organiserad religion samma sak som tro. Ibland nästan tvärtom faktiskt. Organiserad religion blir politisk, och det har jag jättesvårt för. Jag tycker att religion på typ alla sätt ska hållas ifrån det offentliga samhället.

Däremot ska jag ärligt erkänna att jag inte förstår alla åskådningar. Men att inte förstå innebär inte att jag inte respekterar. Så länge grundläggande värden som att alla är lika värda finns. Och att ingen medvetet skadas. Då är min respekt där, och jag önskar att den alltid vore ömsesidig.

Religion är opium, eller?

Något vi pratat mycket om härhemma är vikten av det sekulära samhället, utan inblandning av religioner. Religion, i vilken form den än vara må, är en privatsak. Jag tycker det är väldigt viktigt att den förblir det också. Alltså tror jag inte på religiösa skolor.

I skolan ska alla lära sig om alla religioner. Vad gäller värdegrund är huvudpunkten att alla är lika mycket värda oavsett bakgrund, hudfärg, religion, politisk färg eller vem en blir kär i. Vi är alla människor liksom. Det känns också viktigt att alla får göra de val var och en vill. Så länge de valen inte skadar någon annan.

Jag har svårt för de patriarkala strukturer som sanktioneras av de stora religionerna. Och att kärlek måste vara reproducerande. All kärlek är vacker, kan vi inte bara komma överens om det?!

Jag skräms av att det finns människor som inte ifrågasätter. Det är farligt att svälja budskap som absoluta sanningar. Faktum är att jag inte tror att det finns någon absolut sanning. Allt handlar om tolkningar. Och tolkningar är alltid personliga.

Vi är alla i första hand människor, oavsett vad vi tror på och vilka vi är.

Hjärtefrågor

Ibland blir barnen (än så länge mest den äldsta) jättetrötta på mina hjärtefrågor. Jag vet att jag kan ha en tendens att prata för mycket om dem. Men jag vill ju att döttrarna ska få en förståelse för hur jag (stämmer tack och lov rätt bra överens med maken) tänker, hur mina värderingar ser ut.

Vilka är de då, hjärtefrågorna? De är flera, men jämställdhet och feminism är en. Jag har läst böcker om det, jag har pratat med döttrarna (ibland med blandad framgång, i alla fall för stunden). Det känns så otroligt viktigt att alla får samma förutsättningar. För vi är ju lika mycket värda allihop. Oavsett kön, bakgrund, sexuell läggning och alla de övriga diskrimineringsgrunderna.

Här trillar jag in på en annan hjärtefråga. Jag tror inte på förbud mot exempelvis tiggeri. Det är något jag har skrivit åtskilliga gånger som Facebookuppdateringar, att det inte hjälper ett endaste dugg att förbjuda symptom. Känns ju mer logiskt att just jobba för allas lika värde. Och att försöka hitta grundproblemet istället.

En slags ytterligare stressfaktor är religion. På ett sätt är det irrationellt. Jag stressas lite av det faktum att konfirmationsåldern närmar sig för stordottern. Inte för att jag egentligen tror att hon kommer att konfirmera sig. Mer för att jag tar sådana frågor på allvar. Konfirmation betyder ju onekligen bekräftelse. Bekräftelse av en kristen tro. Alltså inget att ta alltför lättvindigt på. Precis som att jag inte kunde förmå mig att ta lättvindigt på det mode som innehöll kors som accessoarer. Jag var säkert en jättejobbig förälder som inte tillät det. Men jag kunde inte förmå mig. Inte förmå mig att ens köpa symboler för något jag inte tror på.

Däremot respekterar jag verkligen dem som har en tro, oavsett vilken. Jag vill dock också bli respekterad för mina hjärtefrågor. Det ska liksom vara ömsesidigt. Då kan det bli spännande utbyten av tankar.

Jag har förresten taggat ner vad gäller barnen. Och det verkar ge resultat!

63/100

Respekt för icke-tro

”Och en del kommer med sin religion och knackar på. Jag vill inte att någon ska tala om för mig vad jag ska tro på.” Ungefär så sade min äldsta dotter häromdagen. Jag kommer inte riktigt ihåg den exakta ordalydelsen. Men andemeningen var sådan i alla fall.

”Och även om jag inte är kristen respekterar jag dem som är det.” Så sade hon också. I samma samtal. Jag tycker hon är klok. Även om jag (såklart) blir galen på henne ibland. Och hon på mig. Det vore konstigt annars, hon är ändå snart fjorton.

Jag är så glad att hon (faktiskt också hennes lillasyster, snart nio) verkar utvecklas till kritiskt tänkande respektfulla människor. Något rätt måste vi således ha gjort, maken och jag.

Framför allt äldsta dottern har ibland (säkert med fog) blivit ärketrött på mina hjärtefrågor (typ genus, normkritik och religion – varav det sistnämnda gör mig märkligt stressad) och nästan slagit bakut. Jag har dock försökt tona ner mig lite. Men det verkar ju ändå som att något ändå har slagit rot.

Det går ju inte dölja sina egna värderingar. Men det känns ändå viktigt att barnen får göra sina egna val. Även om jag vill påverka. Åtminstone litegrann.

62/100