Om att vara trygg i sig själv

”Men klarar hon verkligen det, hon som är så blyg.” Typ liknande sades då och då om mig när jag var ung, alltså före tjugo års ålder. Trots att jag bestämde gymnasielinje redan i sexan, inte konfirmerade mig trots att nästan alla andra gjorde det, reste ensam till Tyskland för att besöka en brevvän där. Kanske inte särskilt världsomvälvande saker, men det fanns folk som inte trodde det om mig. Och jag var blyg. Jag hade hiskligt dåligt självförtroende (vilket ställde till med en del). Men jag har klarat en hel del också. Rätt mycket faktiskt. Och det dåliga självförtroendet är nu inte mer än ett avlägset minne.

Jag funderar en del kring det där, vad andra tror och tycker. En annan sak som hörs ibland är typ ”Ska hon inte bestämma sig? Ska hon byta jobb igen?” Ja, det är väl ändå upp till mig. Jag vet utmärkt väl vem jag är, och därför spelar det liksom ingen roll om andra kanske tycker att mina val är märkliga. Jag kan stå för dem, och det är oerhört skönt.

På sätt och vis kan jag tacka den turbulenta tiden som avslutade min tid på museet. Den längsta anställning jag har haft faktiskt, jag jobbade där i princip i tio år. Men jag blev uppsagd, och det var bland det bästa som kunde hända. Faktum är att jag troligen hade sagt upp mig ändå. Tanken fanns där flera år innan allt eskalerade. Fast det var det inte många som visste.

Jag har lärt mig att det inte är livsfarligt att hoppa av, att börja på nytt. Jag gör det nu, har bytt bransch, och läser på universitet igen. Trots att jag redan har en magisterexamen, och mer därtill. Men det är roligt att lära sig mer. Att lära nytt. Jag slutar nog aldrig att vara nyfiken. Vad finns bakom nästa hörn liksom?! Jag vet inte, och det är ganska spännande!

Annonser

Om att vara trygg i sig själv

”Men klarar hon verkligen det, hon som är så blyg.” Typ liknande sades då och då om mig när jag var ung, alltså före tjugo års ålder. Trots att jag bestämde gymnasielinje redan i sexan, inte konfirmerade mig trots att nästan alla andra gjorde det, reste ensam till Tyskland för att besöka en brevvän där. Kanske inte särskilt världsomvälvande saker, men det fanns folk som inte trodde det om mig. Och jag var blyg. Jag hade hiskligt dåligt självförtroende (vilket ställde till med en del). Men jag har klarat en hel del också. Rätt mycket faktiskt. Och det dåliga självförtroendet är nu inte mer än ett avlägset minne.

Jag funderar en del kring det där, vad andra tror och tycker. En annan sak som hörs ibland är typ ”Ska hon inte bestämma sig? Ska hon byta jobb igen?” Ja, det är väl ändå upp till mig. Jag vet utmärkt väl vem jag är, och därför spelar det liksom ingen roll om andra kanske tycker att mina val är märkliga. Jag kan stå för dem, och det är oerhört skönt.

På sätt och vis kan jag tacka den turbulenta tiden som avslutade min tid på museet. Den längsta anställning jag har haft faktiskt, jag jobbade där i princip i tio år. Men jag blev uppsagd, och det var bland det bästa som kunde hända. Faktum är att jag troligen hade sagt upp mig ändå. Tanken fanns där flera år innan allt eskalerade. Fast det var det inte många som visste.

Jag har lärt mig att det inte är livsfarligt att hoppa av, att börja på nytt. Jag gör det nu, har bytt bransch, och läser på universitet igen. Trots att jag redan har en magisterexamen, och mer därtill. Men det är roligt att lära sig mer. Att lära nytt. Jag slutar nog aldrig att vara nyfiken. Vad finns bakom nästa hörn liksom?! Jag vet inte, och det är ganska spännande!

En f d grå mus som struntar i Jante

En gång i tiden fanns en grå liten mus i en mellanstor svensk stad. En grå mus som inte alls såg sitt eget värde. En grå mus som inte trodde att någon såg henne, än mindre visste vem hon var. Den grå musen finns inte längre. Den grå musen är nämligen jag själv. Och nuförtiden är jag inte någon grå mus.

Jag tycker att det är intressant detta att sänka sig själv. Och hur oerhört vanligt det är. ”Inte ska väl jag.” ”Nej, jag kan inte.” ”Jag duger inte.” Det kan en väl visst. Jag kan ganska mycket. Jag är smart, och det vet jag. Varför ska jag förminska mig då?

Det var precis det jag gjorde. Förminskade mig själv. Jag trodde på fullaste allvar att jag inte dög till särskilt mycket. Eller att andra inte brydde sig om mig (förutom närmaste familjen då förstås). Nu såhär i efterhand tror jag väl inte riktigt att det var så. Problemet var väl att jag själv inte var mottaglig. Jag dög ju inte, som sagt. Eller hur?!

Naturligtvis spelade det i mitt fall in att det fanns andra barn och ungdomar som inte alltid var särskilt snälla. Sådant späder på ett redan dåligt självförtroende. Och det tar väldigt lång tid att bygga upp. Men det går, och det är på alla sätt värt att jobba aktivt med det.

Jag skulle önska att det var mer accepterat att tro på sig själv. Missförstå mig rätt nu, men många, inte minst ungdomar, tillåter inte sig själva att säga att de är bra som de är. Visst det är inte lätt, när en är ung vet inte ens själv alltid vem en är. Men det är inte riktigt socialt accepterat att vara så självsäker heller. Framför allt inte bland tjejer. Det hör till att liksom säga att en är ful, dålig och vad du vill. Och det är jäkligt trist.

Själv har jag på senare år börjat säga att jag struntar i Jante. Jag gillar inte ens Jante. Visst, det finns väl poänger med att inte förhäva sig, men att på gränsen till utplåna sig själv. Nej, jag tycker att en ska stå för att en är bra. För så är det. Jag är bra, och jag är duktig på mycket. Se där, det var inte ens svårt att skriva det. och bland annat därför är den där grå musen borta sedan länge.