Konflikter och egna erfarenheter

För nu ett antal år sedan hamnade jag av olika anledningar mitt i hetluften. Mitt i en konflikt full av låsta positioner, där inte många inblandade ville se sitt eget ansvar. Något av ett skolexempel, nu när jag ser på det i backspegeln. Det var fruktansvärt jobbigt att vara mitt i det. Alltihop tog kraft och energi från allt annat, men faktum är att jag själv aldrig backade från mitt eget ansvar i situationen. Jag gjorde definitivt fel, säkert flera gånger, och den insikten tror jag räddade mig. Jag gjorde många offer, och blev väl på sätt och vis också ett offer. Men jag har också gått stärkt ur hela soppan.

Faktum är att jag inte känner ett uns av hämndbegär. Jag kände det stundtals när det begav sig, men det har falnat sedan länge. Jag ser numera alltihop som en lärdom. Visst hade jag gärna varit utan den jobbiga erfarenheten, men samtidigt är jag tacksam för den.

Jag har insett att jag har förmågan att stå upp för mig själv och andra. Att jag är vuxen nog att ta ansvar för mina egna tillkortakommanden. Vi gör alla fel, och har fel, men inte alla kan erkänna det utan att skylla på andra, eller på omständigheterna. Självklart skyller jag också ifrån mig då och då, jag är onekligen mänsklig, men jag försöker stanna upp och, om inte annat i efterhand, ta ansvar och säga att jag hade fel (om så är fallet).

Jag har läst, och läser, mycket om konflikter och gruppsykologi, och har insett att jag har så enormt stor nytta av min erfarenhet av just nämnda infekterade konflikt. Och jag tror att den insikten är viktig.

Jag kan stå för vem jag är. Och jag är stark.

Annonser

Civiliserad rebell och tankar om olika arbetssätt 

Jag har tidigare skrivit om att jag pluggar ledarskap på högskolan. Är inne på andra året nu, och har lärt mig massor inte bara om ledarskap utan också om organisationsteorier, teambuilding och gruppsykologi. Och en massa annat. Studierna har gett mig ord på mycket jag tidigare har haft på känn, och jag har lärt mig mycket om mig själv.

Som ledare (finns många olika sammanhang för det) skulle jag vilja ha tydliga ramar – typ deadlines, tidsramar, kravspecar på förväntade resultat och sånt. Men ramarna skulle vara just ramar. Hur det konkreta jobbet i sig läggs upp är individuellt, och det känns inte lika intressant. Jag struntar helt krasst i detaljerna (skulle dock gärna bolla med dem som har behov av det). Så länge det levereras. Som jag ser det handlar om tillit.

Om jag ser till mig själv jobbar jag väldigt mycket inuti huvudet (missförstå mig rätt). Jag processar allt för mig själv i princip konstant, direkt från det att jag får uppdraget. Faktum är att jag inte har så jättestort behov av att sitta på en särskild plats för detta, snarare tvärtom. Och att exempelvis gå på en promenad eller pula runt med annat betyder inte att jag inte jobbar. Tvärtom jobbar jag nästan bättre så. På liksom ett okonventionellt sätt. Sedan levererar jag alltid, och i tid med bra resultat. Min process ser bara ut ungefär som jag beskriver.

Precis som att en del föredrar att jobba vid sitt skrivbord (eller var en nu jobbar), och med tydliga rutiner, och avgränsade arbetstider. De jobbar bäst så och blir stressade av det oväntade.

Kontentan är att vi är olika och har olika behov. Ingetdera sättet är vare sig sämre eller bättre än det andra, de är bara just olika. Jag tror inte att det är bra, eller ens går (inte egentligen) att detaljstyra så mycket att alla pressas in i samma ram. Iallafall inte om syftet är att nå det bästa tänkbara resultat. Och jo, en liten brasklapp, jag vet att det är lite avhängigt på vilken bransch vi pratar om. Jag pratar i första hand om kreativa näringar, som kulturbranschen.

Att vara bra

Tjejer får generellt högre betyg i skolan än killar. Ändå är det killarna som oftare hamnar i styrelserummen när de har blivit män. Kvinnorna lyser fortfarande i hög grad med sin frånvaro där. Och i samhälleliga toppositioner. Jag tycker att det är en så tråkig diff, och tror faktiskt att det går att ändra. Även fast det tar tid. Och att det är viktigt att börja med de unga.

En grej som jag tror på är att jobba med självbilden, och att våga ta plats. Kanske genom att ifrågasätta de egna normerna. De normer som säger att tjejer ska vara tysta och snälla. Att det är mer ok om en kille tar plats och är högljudd. Att tjejer som är detsamma bara är jobbiga, och ska veta sin plats. För det är ju så att de högljudda tjejerna oftare döms hårdare.

Vidare är det dags att faktiskt lyssna även på de tunnor som inte skramlar högst. De tysta tjejerna (och killarna för den delen) som inte märks. Vad har de att säga?! Jag tror att de har väldigt mycket att säga. Jag har nämligen varit en sådan tyst tjej själv en gång i tiden. Har dock personligen slutat med det, vilket säkerligen retar vissa.

Jantelagen är ju i sig själv ett kapitel för sig. Den drabbar ju både tjejer och killar, men på något sätt känns det som att tjejerna lever efter den mest. Framhäv inte dig själv, då är du skrytig. Och att vara skrytig får en inte vara. Men vi borde faktiskt börja hävda oss själva lite mer. Och faktiskt tala om vad vi är bra på. Erkänna för oss själva att vi är bra överhuvudtaget. Det är liksom inte fel att våga tala om att en är bra. Jag är rätt bra på rätt mycket. Det var inte ens svårt att skriva det. Fast det var oöverstigligt svårt när jag var yngre.

Ska vi ta plats i styrelserummen måste vi ta oss dit. Och jag tror att vi måste våga ta för oss då. Att vi måste våga framhäva oss själva. För det är väl så det är – var och en är bra på att vara just sig själv. Och det är liksom bra.

8/100

Blogg 100

Nej, jag har inte gått med. Inte officiellt. Jag känner mig själv alltför väl för att göra det. Att skriva ett blogginlägg varje dag. I hundra dagar. Det låter i förstone inte jättejobbigt. Men jag vet ju. Jag brukar tröttna. Annat kommer emellan. Det där andra som brukar kallas livet.

Ändå känns tanken på något sätt lockande. Att vara med i ett sådant sammanhang. Att kanske få fler läsare. Om det nu är något självändamål. Fast det är klart, nu har jag ju börjat blogga. Och om åtminstone några läser det jag skriver vore ju inte så dumt. Det känns ändå som att jag har saker att säga. Iallafall ibland.

Faktum kvarstår ju att det inte är helt enkelt att marknadsföra sig med bara sig själv. Flödet är så enormt. Det är så många som bloggar, så många som är aktiva på sociala medier överhuvudtaget.

Så jag ser det inte som ett självändamål att jaga läsare, att jaga följare, att jaga gillare. Nej, men några vore ju kul. Åtminstone lite kul. Fast jag har inte anmält mig officiellt.

Blogg 100. Jag testar. Fast inofficiellt, och bara så länge jag vill och orkar.

1/100