Året som snart gått

2016 är snart slut. Det har innehållit oro i världen, med terror, fundamentalism, brexit och Trump. Tänkte dock fokusera på mitt eget 2016 här. Min resa har fortsatt, och kanske lite ändrat riktning. Mitt rättspatos finns kvar, det finns alltid, min empati och mitt helikopterseende likaså.

När året började jobbade jag fortfarande i Skara, och låg i startgroparna för att projektleda FULT? en utställning om det fula och varför det anses som det. Vem bestämmer det liksom? Det kom att bli ett roligt arbete, vi lyckades få ihop en rätt så fin, och ganska rolig, utställning. Under våren började det dock gnaga mer och mer. Var det detta jag ville? Dels var det långt – tre timmar bakom ratten varje dag – dels kändes inte museibranschen lika spännande längre. Jag hade onekligen jobbat inom den i över tio år, och då börjar även ett varierat jobb gå på rutin. Kontentan av detta gnagande blev att jag sade upp mig, utan att veta vad jag skulle göra istället. Ångrar mig inte en sekund.

En del i den insikten och det beslutet var att jag avslutade ytterligare en ledarskapskurs under vårterminen. Eller en omvälvande ögonöppnare. Jag har skärskådat mig själv, och känner mig själv mycket bra nu. Jag vet att jag har modet att sluta om jag vill det, att slå in på nya vägar. Sedan att jag troligen inte kommer att göra det hela tiden, men jag vet att jag vågar och kan. Och att det inte är så farligt.

Sommaren, rätt kylslagen, blev bra med en avkopplande vecka på Mallis som höjdpunkt. En utlandsresa till hanns med, till London vid påsk. En resa som blev som Londonresor brukar (har varit där rätt många gånger nu), trots dramatisk inledning. Note to every one – det är läskigt att landa i full storm…

När hösten kom anmälde jag mig till vikarieförmedlingen. Nästan direkt erbjöds jag en månad på Attarpsskolan, och det blev lite mer än så. Hela terminen blev jag kvar, och det var så givande att jag nu helt seriöst har planer att bli lärare på riktigt. Det är ett så viktigt jobb, och ungdomarna är vår framtid, vare sig vi vill det eller inte. Jag har mer eller mindre jobbat med ungdomar i mer än tio år, och det är rätt fantastiskt (när en inte blir galen på dem, det händer det också).

Jag har också äntligen kommit igång att skriva under hösten. Skriver varje dag, och har gjort det i än så länge snart två månader. Jag vet inte var just det kommer att landa, men jag gör det. Och det känns bra.

Slutsatsen är att det återigen blev ett rätt omtumlande år. Lite av en bumpy ride, men det är mestadels spännande. Nu kör jag vidare, troligen på någon annan skola (inte helt klart som det ser ut nu). Let’s go!

Det finns inte ett sätt att leda, det finns många

”Nej, jag har inte den ledarstilen” eller ”i ledarroll gör en såhär”. Det har jag hört sägas hyfsat många gånger. När det finns, och måste finnas, flera stilar beroende på hur gruppen ser ut, vilken utvecklingsfas den befinner sig i, vilka individer som ingår, och vem ledaren är som person. Det måste anpassas. Och ingen är den andra lik. Kort sagt, det som flera olika forskare belyser i ledarskaps- och teambuildingteorier.

Visst finns det sätt att leda som är bättre anpassade till olika situationer än andra. Men situationerna är just olika. Precis som vi alla har olika ryggsäckar. Och en ledarstil som passar en ledare i en grupp behöver inte alls vara den bästa i andra sammanhang. Kompext? Ja, verkligen.

Jag tror att ett av grundorden är empati, anpassningsförmåga och att se till vad som blir bäst för helheten, i förlängningen för resultatet. Om det är lätt? Nej, verkligen inte. Men att vara ödmjuk och sig själv förenklar åtminstone något. 

Det här funderar jag en hel del på. Och jag tror på riktigt att det är applicerbart på många ställen. Ledare finns överallt – chefer, teamledare, projektledare, lärare, you name it.

Tänk själv och dra egna slutsatser

Ibland talas om att det bara är så kallad ”katederundervisning” som ger kunskap. Undervisning där läraren ger eleven färdig fakta, som eleven i sin tur lär sig och repeterar. Men är det verkligen bara det som är kunskap? Själv vill jag nog snarare påstå att kunskap är förståelse och förmåga att tolka själv. Att komma fram till egna slutsatser. 

Visst, det finns kunskaper som liksom bara är. Det är svårt att tolka 1+1 med något annat svar än 2, eftersom svaret är just 2. Och att hävda att ”men jag tolkar det och tycker att det ska vara 3” är hyfsat meningslöst. Men andra ämnen, inte minst inom samhällsvetenskap och humaniora (ok, språk är rätt regelstyrda. Men de är föränderliga och förändras hela tiden). Vad gäller just matte tänker jag att det är bra att lära med praktiska exempel från verkligheten. Det känns lättare att ta till sig än att bara jobba med siffror och teoretiska regler. Jag minns med fasa mattelektioner på högstadiet när vi fick lära oss att rabbla konjugatregeln utantill (följden blev att jag kunde rabbla men inte tillämpa).

Förr (före min tid) fick skolbarnen lära sig kungar och krig inom ämnet historia. Det kan vara intressant. Eller jättetråkigt. Men skapar det en historisk kunskap? Inte riktigt. Det finns inga som helst garantier att den som kan rabbla Sveriges kungar också förstår historieskedet, hur allt hänger ihop, eller varför alla dessa kungar var viktiga (om de nu var det – var finns alla andra liksom?). Kungalängden är förvisso en kunskap, men en väldigt ytlig sådan. Och ärligt talat, hur viktig är den egentligen? Faktum är att jag kan rabbla den, men har ärligt talat aldrig haft någon direkt nytta av den (mer än möjligen i frågesportsammanhang). Här skulle jag kunna ta upp den stora snedfördelningen i representation i just historia, men det får bli ett annat inlägg.

Överlag är jag tveksam till vilken den egentliga nyttan är med att kunna rabbla en massa fakta. Alltså bara rabbla utan att analysera och förstå. Utan att kunna redogöra med egna ord. Jag är förespråkare för att tänka själv. Vad det har med saken att göra? Tja, tänk själv.

Jag tror på undervisning som ger eleverna verktyg att tänka själva. Att lära sig dra egna slutsatser. Och att inte tro blint på det som sägs. Jag tror på diskussioner och att jobba tematiskt. Att se till helheter och hur väldigt mycket i livet hänger ihop. Och jag tror på att testa själv. Det finns olika sätt att göra det på, men just laborativa arbetssätt inbillar jag mig är bra.

Lätt med åsikter om skolan

”Klasserna är för stora”. ”Klasserna är för små”. Lärarna byts för ofta”. ”De är föräldralediga jämt”. ”Lärarna är för gamla”. Ja, är det något ämne som många klagar på så är det skolan. Det är inte alls särskilt konstigt. Skolan berör oss alla, och den är viktig för hela samhället. Problemet är att många inte tycks se att skolan är en arbetsplats för människor som alla oss andra. Lärare är faktiskt människor. Jag känner flera stycken (varav en del bytt jobb flera gånger, och andra troget stannat kvar – precis som i övriga yrkeslivet)

Dessutom tycker jag mig uppleva att det finns mycket förutfattade meningar. Många rykten som florerar. Nej, jag pratar inte om något specifikt. Inte just nu. Många tycks jämföra skolan med sin egen skolgång. ”På min tid var det minsann ordning”. Men var det verkligen alltid det? Och, vilket är jätteviktigt, vi får inte glömma att hela samhället ser annorlunda ut. Krasst uttryckt tror jag inte att det delas ut lika många guldklockor för lång och trogen tjänst någonstans längre.

Jag tror att en väg skulle kunna vara att fler och fler skolor införde den lärande organisationen. En organisationsform med stort medinflytande, med tvärgrupper och med stort ansvar för alla yrkeskategorier. Förvisso ett något tungrott system ibland. Men jag tror att om insyn och transparens finns ökar först den interna förståelsen. Och då vinner en så mycket mer. I förlängningen.

Som förälder tror jag att det är viktigt att lita på skolan. Att de som arbetar där faktiskt kan sitt jobb. Att de vet vad de gör. Och om en ska lägga sig i ska en liksom göra det på rätt sätt. Var tvungen att få med det på grund av att jag själv har kontinuerlig dialog med mina barns skola. Men jag skulle aldrig drömma om att lägga mig i den pedagogiska planen, annat kan jag dock lägga mig i. Eller söka information om, för att vara mer exakt.

Statistiskt är det överlag, oavsett arbetsgivare eller huvudmän, så att läraryrket idag är ett av de yrken flest lämnar. Det beror inte på lärarna – de gör överlag ett fantastiskt jobb. Det beror faktiskt, som jag ser det, inte på vilket skola det handlar om heller. Skolor i Sverige är ganska styrda av läroplaner och skolinspektioner och sådant. Däremot beror det på skolpolitik. På vilka politiska beslut om har tagits visavi skolan. Och det ska ingen lärare eller skola lastas för.

Religion är opium, eller?

Något vi pratat mycket om härhemma är vikten av det sekulära samhället, utan inblandning av religioner. Religion, i vilken form den än vara må, är en privatsak. Jag tycker det är väldigt viktigt att den förblir det också. Alltså tror jag inte på religiösa skolor.

I skolan ska alla lära sig om alla religioner. Vad gäller värdegrund är huvudpunkten att alla är lika mycket värda oavsett bakgrund, hudfärg, religion, politisk färg eller vem en blir kär i. Vi är alla människor liksom. Det känns också viktigt att alla får göra de val var och en vill. Så länge de valen inte skadar någon annan.

Jag har svårt för de patriarkala strukturer som sanktioneras av de stora religionerna. Och att kärlek måste vara reproducerande. All kärlek är vacker, kan vi inte bara komma överens om det?!

Jag skräms av att det finns människor som inte ifrågasätter. Det är farligt att svälja budskap som absoluta sanningar. Faktum är att jag inte tror att det finns någon absolut sanning. Allt handlar om tolkningar. Och tolkningar är alltid personliga.

Vi är alla i första hand människor, oavsett vad vi tror på och vilka vi är.

En klassförälders vedermödor

Jag är en sån där hopplöst engagerad förälder. Jag satt i styrelsen när barnen gick på föräldrakooperativ förskola. Var till och med ordförande en vända. Jag har varit klassförälder i rätt många år. Trots att jag verkligen inte är någon bullmamma som jämt bakar (bakar nästan aldrig). Visst, det är ju inte direkt någon rusning till sådana uppdrag. Jag har dock alltid anmält mig frivilligt. Och det blir ju vad en gör det till.

Nu när äldsta dottern går på högstadiet är det ju inte en massa aktiviteter. Sådana var jag med och arrangerade förr. Nej, nu handlar det mest om att rodda klasskonto, och i viss mån ansvara för försäljningsomgångar. Som idag. Jag lade in beställningar som eleverna har sålt. Det tog tid. Mer tid än jag hade trott. Det visade vara så att varje säljare skulle läggas in separat. Det gällde även varje säljares respektive kunder. Det blir en del på en klass. Men det var roligt att se hur mycket de har fått ihop. De kan de där tretton- och fjortonåringarna (även om en del helt säkert är sålt av föräldrarna…)

Fast jag är en sådan förälder som tycker sånt är ganska roligt. Jag gillar att rodda ihop saker över huvud taget faktiskt. Små resor och annat för barnens och deras kompisar. Alltså, jag gillar att fixa ihop ramverket. Innehållet får de sköta själva. Det blir bäst så.

Faktum är att jag gjorde så när jag var klassförälder på mellanstadiet också. Arrangerade förutsättningarna. En plats att vara på. Saker att grilla. Inbjudan. Sånt. Sen fick det rulla på av sig själv. Och det gör det. Jag har lite svårt för när allt är alltför detaljplanerat. Då blir det ju dessutom så jobbigt om något inte blir som det var tänkt.

57/100

Gandhi på Kungsängsskolan

När jag gick i skolan hatade jag att redovisa muntligt framför klassen. Att hålla föredrag. Ensam eller i grupp spelade ingen roll. Känslan var lika vidrig ändå. Trots det fick jag och tre av mina vänner en dag en snilleblixt. Klassen jobbade med Indien, och just vår grupp hade fått Mahatma Gandhi i uppgift. Vi jobbade länge med uppgiften. Första tanken var att vi skulle redovisa som vi alltid redovisade. Som alla alltid redovisade. Det vill säga stående framför klassen med skrynkliga papper i våra allt svettigare händer. Skrynkliga papper som vi läste innantill ifrån.

Men snilleblixten kom. Vi kom på den gemensamt. Varför inte låta Mahatma Gandhi och hans fru få liv igen? I vår slitna skola?! Sagt och gjort, jag och min bästa vän tog med oss lakan hemifrån. De andra tjejerna i gruppen hade tagit med sig svarta sminkpennor. När vi samlade ihop oss i skolans lilla bibliotek fnissade vi vilt. Jag och lakanskompisen skrudade oss helt sonika i nämnda lakan. De andra tjejerna sminkade oss. Mustasch och kastmärke på mig, och kastmärke på min kompis. De själva skulle agera skjutjärnsjournalister som skulle intervjua paret Gandhi om deras liv och leverne. Utstyrda på detta vis gick vi genom skolan. Konstigt nog kände jag inte det minsta obekväm. Tvärtom. Jag kände mig ofta mer obekväm när jag gick genom skolan som mig själv.

Vår redovisning gick med glans. Till och med de tuffaste i klassen berömde oss. De sade att de aldrig i livet hade vågat gå genom skolan klädda sådär. Konstigt egentligen, vad gör väl några lakan? Själv hade jag, som sagt, inga som helst problem med det. Jag växte flera meter. Kanske var jag modigare och starkare än jag själv visste om.

Såhär i efterhand visade det ju sig vara just så. Jag har i jobbsituationer hållit en hel del föredrag, lett många grupper och pratat mycket framför folk. På svenska, engelska och tyska. Det är liksom inget problem att göra det. Faktum är att jag trivs i sådana situationer. Att jag växer. Varje gång. Även en blyg och tillbakadragen grå mus kan kasta sitt skal och visa sig vara hyfsat duktig på att ta för sig och höras. En mycket viktig lärdom.

9/100