Lätt med åsikter om skolan

”Klasserna är för stora”. ”Klasserna är för små”. Lärarna byts för ofta”. ”De är föräldralediga jämt”. ”Lärarna är för gamla”. Ja, är det något ämne som många klagar på så är det skolan. Det är inte alls särskilt konstigt. Skolan berör oss alla, och den är viktig för hela samhället. Problemet är att många inte tycks se att skolan är en arbetsplats för människor som alla oss andra. Lärare är faktiskt människor. Jag känner flera stycken (varav en del bytt jobb flera gånger, och andra troget stannat kvar – precis som i övriga yrkeslivet)

Dessutom tycker jag mig uppleva att det finns mycket förutfattade meningar. Många rykten som florerar. Nej, jag pratar inte om något specifikt. Inte just nu. Många tycks jämföra skolan med sin egen skolgång. ”På min tid var det minsann ordning”. Men var det verkligen alltid det? Och, vilket är jätteviktigt, vi får inte glömma att hela samhället ser annorlunda ut. Krasst uttryckt tror jag inte att det delas ut lika många guldklockor för lång och trogen tjänst någonstans längre.

Jag tror att en väg skulle kunna vara att fler och fler skolor införde den lärande organisationen. En organisationsform med stort medinflytande, med tvärgrupper och med stort ansvar för alla yrkeskategorier. Förvisso ett något tungrott system ibland. Men jag tror att om insyn och transparens finns ökar först den interna förståelsen. Och då vinner en så mycket mer. I förlängningen.

Som förälder tror jag att det är viktigt att lita på skolan. Att de som arbetar där faktiskt kan sitt jobb. Att de vet vad de gör. Och om en ska lägga sig i ska en liksom göra det på rätt sätt. Var tvungen att få med det på grund av att jag själv har kontinuerlig dialog med mina barns skola. Men jag skulle aldrig drömma om att lägga mig i den pedagogiska planen, annat kan jag dock lägga mig i. Eller söka information om, för att vara mer exakt.

Statistiskt är det överlag, oavsett arbetsgivare eller huvudmän, så att läraryrket idag är ett av de yrken flest lämnar. Det beror inte på lärarna – de gör överlag ett fantastiskt jobb. Det beror faktiskt, som jag ser det, inte på vilket skola det handlar om heller. Skolor i Sverige är ganska styrda av läroplaner och skolinspektioner och sådant. Däremot beror det på skolpolitik. På vilka politiska beslut om har tagits visavi skolan. Och det ska ingen lärare eller skola lastas för.

Annonser

Tonårskärlekar

Jag har ju en tonåring hemma. Och, nej, jag ska inte skriva om henne. Inte idag. Förutom det faktum att ständigt ha tonåringar i närheten framkallar minnen från min egen tonårstid.

På den här tiden, och egentligen under alla tonår, var jag kär. Eller, för att vara exakt, jag var olyckligt kär. I tidiga tonåren blev jag alltid kär i dem som alla blev kära i. Och de blev ju aldrig kära i grå små möss. Som jag då. Eller egentligen var jag nog inte en så grå mus. Jag blev en. Dels såg jag mig mer och mer som en själv, dels stod jag hela tiden delvis utanför. Självuppfyllande profetior, tror jag bestämt att det kallas.

Spanade på killar var något jag och mina vänner ägnade rasterna i skolan åt. Vi spelade kort, åt godis, drack te och spanade på snyggingar. På avstånd förstås. Och på något sätt var det som att vi nöjde oss med det. Fast det gjorde vi nog inte. Inte egentligen. Egentligen ville vi ha pojkvänner allihop. Precis som alla andra hade. Eller vi trodde att alla andra hade det. Men hur skulle det gå till? Vi pratade ju inte på allvar med representanter ur det motsatta könet. De ouppnåeliga killarna, alltså.

En av de populäraste killarna på hela skolan. Han var så snygg, så söt. Hur han var som person vet jag förstås inte. Han var ju fullständigt ouppnåelig. Mina tankar och mina drömmar fylldes av honom. Min dagbok fylldes av hans namn. Mer blev det aldrig. Jag gjorde inget annat åt saken. Mer än att ibland cykla förbi huset där han bodde. Inte för att jag någonsin såg honom då. Om jag hade gjort det hade jag trampat därifrån fortare än någonsin. Eller gömt mig i närmaste buske.

Några av mina kärlekar vågade jag ringa till. Efter mycket vånda förstås. Men sen blev det liksom aldrig mer än så. Nästan aldrig. Senare fanns det en kille som kom att bli en följetong i mitt tonårsliv. Vi var aldrig ihop, nej, det vore ju att ta i. Men jag var dödligt kär i honom. Länge. Faktiskt under flera år.

Det var inte helt enkelt det där spelet. Framför allt inte när en, som jag, var så blyg att jag knappt vågade hälsa i korridoren på skolan. Det händer liksom inte så väldigt mycket då. Vad gäller det hoppas och tror jag att mina egna barn är och blir modigare. Även om det är svårt.

76/100

Högstadiet

I åttan ballade i stort sett halva klassen ur. Min klass var alla lärares dröm fram till och med sjuan (ok, jag överdriver lite). Sen blev det annorlunda. En hel del orkade helt enkelt inte. Själv orkade jag väl. Inte för att jag pluggade så mycket som alla trodde. Eh, nästan inte så mycket alls, om jag ska vara helt ärlig. Men säg inget till någon.

Tillbaka till ämnet. Den där åldern, de tidiga tonåren, är nog jobbiga för alla. En visste ju varken från eller till. Föräldrarna var i ena stunden pest och mest pinsamma i hela världen, för att i nästa vara väldigt bra att ha. Kompisarna var ofta bra och viktiga, men ibland kunde de såra oerhört. Inte blev det hela lättare av att jag själv inte direkt tillhörde det populära gänget. Även om de också säkert mådde skit ibland.

Stundtals var liksom hela världen emot. Skolan (framför allt i åttan) var på det stora hela rätt tråkig. Vi hade gått i många år redan och det kändes som det var oceaner av tid kvar tills grundskolan skulle ta slut. Liksom tröstlöst. Dessutom hade vi jättekonstiga lärare. Tyckte jag då. Hade jag träffat dem idag hade jag troligen uppfattat dem som typ vem som helst.

Skolmaten gick knappt att äta. Vi fick leverbiff ibland, bara en sådan sak. Bästa skräckexempel (som nästan ingen har hört talas om) var Korv á la Toft. Namnet låter ju tjusigt. Det var inte tjusigt. En falukorvsskiva i hamburgerbröd med vitkåls- och ananassallad är inte ens gott faktiskt. Det var tur att det fanns knäckebröd och piffi allkrydda.

Jag minns att vi mest hängde på rasterna. Visst, det hände att vi spelade kort ibland. Och Pictionary och Geni. Jag tyckte bäst om Geni eftersom jag var rätt bra på det. För övrigt gjorde en liksom inget. Att leka var ganska uteslutet. I alla fall offentligt.

Till hösten börjar min äldsta dotter i åttan…

66/100