Klassiska litterära tonåringar

Romeo och Julia. Den klassiska berättelsen om den eviga kärleken. Kärleken en offrar allt för. Kärleken som skapar känslostormar. Kärleken där allt går fort. 

Hamlet. Också en klassisk berättelse om en missförstådd prins i ett land där mycket är fel. En prins som grubblar mycket. En prins som letar efter sig själv.

Klassiska pjäser skrivna för över fyrahundra år sedan. Inte sällan gestaltade av skådespelare i medelåldern. Inte minst Hamlet tycks fortfarande vara rollen många Thalias efterföljare drömmer om. Som kronan på den dramatiska karriären. När bägge pjäserna handlar om unga tonåringar.

Det förklarar en del. Säg den tonåring som aldrig grubblar. Som aldrig ifrågasätter sig själv. Som inte har hormonerna liksom utanpå kroppen. Som aldrig är himlastormande förälskad eller bottenlöst förtvivlad och övertygad om sin egen eviga ensamhet. I mina ögon känns det som skolexempel på vilken tonåring som helst.

Det Shakespeareanska språket ställer kanske till det. Jag tror att det gör att vi inte längre riktigt förstår exakt hur unga karaktärerna är. Men om en sätter in händelserna i det sammanhanget blir det på sätt och vis lättare att förstå. En tonåring kan bli så svartvitt förälskad att det känns som för evigt. En obesvarad kärlek kan kännas bottenlös (och svår att visa utan att skämma ut sig för övrigt). Kanske hade den gode William för så längesedan kunskap om hur tonåringar fungerar. Kanske lyckades han fånga essensen i de klassiska pjäserna. Jag tror det.

Älskade modiga ungdomar utmanar normer

Häromveckan var jag i tre dagar på en högstadieskola och jobbade med normer och dramaövningar. Bakgrunden var en idé jag har klurat på i flera år, att drama är en sådan bra metod för att utmana och utveckla sig själv. 

För egen del har jag haft enormt mycket nytta av drama och teater. Tack vare det vågar jag mycket mer. Jag har liksom hittat mig själv på något sätt. Nej, jag säger inte att alla hittar sig själv i drama. Men jag tror att det är nyttigt för alla att prova dramaövningar. Att våga vara lite fånig.

Vidare har jag ständigt trillat in på normer och genus under nu ganska många år. Dels intresserar det mig, dels är det så viktigt att bli medveten om att vi alla mer eller mindre styrs av normer. Men att de är stadda i ständig förändring.

Tillbaka till mina tre dagar med tonåringarna. De fick börja med att stå nära varandra med handflatorna mot varandra, och under tjugo sekunder titta in i varandras ögon under tystnad. Eller nåja, relativ tystnad uppblandad med bubblande fniss och skratt. Jepp, det är en rätt jobbig övning. Men de gjorde den. Och de klarade den.

Sedan var det röstövningar (rolig effekt när målbrottsröster ska klara det…), övningar som speglingar, enkel mim (hur ser en ut när en är kär?), namnbyten, högstatus lågstatus och slutligen cross gender. Tjejerna fick sitta som killar och killarna som tjejer. ”Detta är jätteobekvämt”, sade både tjejer och killar.

Eleverna fick sedan sätta ihop och spela upp små scener där de bytte kön, var föräldrar och lärare. Och de var jätteduktiga. Fjortonåriga killar som fixade tofsar och flätor, och trånade efter Justin Bieber; och jämnåriga tjejer i keps som bredbent klagade på överreaktioner. Såklart att de var stereotyper, men det uppmanade jag dem att vara. Allt för att få syn på sina egna normer.

Jag tycker att ungdomarna är fantastiska. De bjuder på sig själva (efter sina egna förutsättningar), och de ger hopp om framtiden. De är liksom modiga, även om de (såklart) ibland mår som alla tonåringar gör. Spelet mellan könen och olika roller är liksom detsamma. Det är inte lätt. Hur ska en ung människa hitta rätt, typ. Och det är ibland läskigt och svårt. Precis som det ska vara.

Tonårskärlekar

Jag har ju en tonåring hemma. Och, nej, jag ska inte skriva om henne. Inte idag. Förutom det faktum att ständigt ha tonåringar i närheten framkallar minnen från min egen tonårstid.

På den här tiden, och egentligen under alla tonår, var jag kär. Eller, för att vara exakt, jag var olyckligt kär. I tidiga tonåren blev jag alltid kär i dem som alla blev kära i. Och de blev ju aldrig kära i grå små möss. Som jag då. Eller egentligen var jag nog inte en så grå mus. Jag blev en. Dels såg jag mig mer och mer som en själv, dels stod jag hela tiden delvis utanför. Självuppfyllande profetior, tror jag bestämt att det kallas.

Spanade på killar var något jag och mina vänner ägnade rasterna i skolan åt. Vi spelade kort, åt godis, drack te och spanade på snyggingar. På avstånd förstås. Och på något sätt var det som att vi nöjde oss med det. Fast det gjorde vi nog inte. Inte egentligen. Egentligen ville vi ha pojkvänner allihop. Precis som alla andra hade. Eller vi trodde att alla andra hade det. Men hur skulle det gå till? Vi pratade ju inte på allvar med representanter ur det motsatta könet. De ouppnåeliga killarna, alltså.

En av de populäraste killarna på hela skolan. Han var så snygg, så söt. Hur han var som person vet jag förstås inte. Han var ju fullständigt ouppnåelig. Mina tankar och mina drömmar fylldes av honom. Min dagbok fylldes av hans namn. Mer blev det aldrig. Jag gjorde inget annat åt saken. Mer än att ibland cykla förbi huset där han bodde. Inte för att jag någonsin såg honom då. Om jag hade gjort det hade jag trampat därifrån fortare än någonsin. Eller gömt mig i närmaste buske.

Några av mina kärlekar vågade jag ringa till. Efter mycket vånda förstås. Men sen blev det liksom aldrig mer än så. Nästan aldrig. Senare fanns det en kille som kom att bli en följetong i mitt tonårsliv. Vi var aldrig ihop, nej, det vore ju att ta i. Men jag var dödligt kär i honom. Länge. Faktiskt under flera år.

Det var inte helt enkelt det där spelet. Framför allt inte när en, som jag, var så blyg att jag knappt vågade hälsa i korridoren på skolan. Det händer liksom inte så väldigt mycket då. Vad gäller det hoppas och tror jag att mina egna barn är och blir modigare. Även om det är svårt.

76/100

Högstadiet

I åttan ballade i stort sett halva klassen ur. Min klass var alla lärares dröm fram till och med sjuan (ok, jag överdriver lite). Sen blev det annorlunda. En hel del orkade helt enkelt inte. Själv orkade jag väl. Inte för att jag pluggade så mycket som alla trodde. Eh, nästan inte så mycket alls, om jag ska vara helt ärlig. Men säg inget till någon.

Tillbaka till ämnet. Den där åldern, de tidiga tonåren, är nog jobbiga för alla. En visste ju varken från eller till. Föräldrarna var i ena stunden pest och mest pinsamma i hela världen, för att i nästa vara väldigt bra att ha. Kompisarna var ofta bra och viktiga, men ibland kunde de såra oerhört. Inte blev det hela lättare av att jag själv inte direkt tillhörde det populära gänget. Även om de också säkert mådde skit ibland.

Stundtals var liksom hela världen emot. Skolan (framför allt i åttan) var på det stora hela rätt tråkig. Vi hade gått i många år redan och det kändes som det var oceaner av tid kvar tills grundskolan skulle ta slut. Liksom tröstlöst. Dessutom hade vi jättekonstiga lärare. Tyckte jag då. Hade jag träffat dem idag hade jag troligen uppfattat dem som typ vem som helst.

Skolmaten gick knappt att äta. Vi fick leverbiff ibland, bara en sådan sak. Bästa skräckexempel (som nästan ingen har hört talas om) var Korv á la Toft. Namnet låter ju tjusigt. Det var inte tjusigt. En falukorvsskiva i hamburgerbröd med vitkåls- och ananassallad är inte ens gott faktiskt. Det var tur att det fanns knäckebröd och piffi allkrydda.

Jag minns att vi mest hängde på rasterna. Visst, det hände att vi spelade kort ibland. Och Pictionary och Geni. Jag tyckte bäst om Geni eftersom jag var rätt bra på det. För övrigt gjorde en liksom inget. Att leka var ganska uteslutet. I alla fall offentligt.

Till hösten börjar min äldsta dotter i åttan…

66/100

Upp och ner och tonåringar

Alltså detta med tonåringar. Jag har en hemma nu, och det är väldigt upp och ner. Ena dagen är allt bra, nästa inte alls. Då kan allt vara dåligt och emot. Och då spelar det liksom ingen roll vad en säger. Det är väldigt frustrerande. Jag är inte en person som gillar när saker och oro hänger i luften. Jag vill liksom rensa ur på en gång. Vi är inte alltid överens i den frågan, kan jag väl säga.

Tonårsvärlden, inte minst under högstadieåren, är en djungel. Så är det nu, så var det när jag växte upp. Följer en bara normen funkar det. Men vilken är normen? Och vem sätter den? Inte så väldigt tydligt alla gånger.

Det brukar ofta finnas någon klick som är tongivande. På vilket sätt är olika på olika skolor. Den klicken sätter tonen, vare sig en är för eller emot. De bestämmer (i och för sig ofta indirekt) vad en ska tycka.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Så arg hade jag aldrig sett matteläraren förr. Det var nog bäst att bara vara tyst och fortsätta jobba på. I alla fall låtsas att jag jobbade på. Det var ett par tjejer som hade kommit väldigt mycket för sent. Som vanligt. De kom alltid för sent. Den här gången hade det blivit alldeles för mycket för läraren. Den berömda droppen, som man brukar säga. Läraren var så arg att han skakade. Läpparna var så spända att de vitnade. Han skällde. Fast jag vet inte vad han sade. Jag slutade lyssna.

De där tjejerna som kom för sent styrde hela skolan. Eller, rättare, alla var rädda för dem. Mer eller mindre. Nästan ingen vågade säga emot dem. Inte ens lärarna. De muckade med alla, och det kändes enklast och smidigast att bara smälta in i väggarna när de var i närheten. Som när en fritidsledare faktiskt sade emot. Det blev ett jätteslagsmål. Jätteobehagligt. Tyckte jag i alla fall. Jag har aldrig gillat bråk.

Tjejerna var nästan värre än killarna. Även om det naturligtvis fanns killar som vi hade respekt för. Killarna som satt längs korridorerna. De gjorde inget annat än tittade. Men som de tittade. Det krävdes hur mycket mod som helst bara för att passera dem. Oftast gjorde vi det i grupp. Det blev lättare så.

19/100