Att vara bra nog som en är

Pratade med min tonåriga dotter igår. Det är oftast roligt att prata med henne. När hon vill alltså. Det vill hon inte alltid. Nåväl, hon har många kloka tankar.

När vi satt i bilen sade hon att några av hennes vänner har börjat säga att de är feminister. Att de följer feministkonton på sociala media och så. Ja, men det är ju bra, sade jag. Absolut, det tyckte dottern också. Hon vill dock inte kalla sig feminist själv. Hon är rätt nöjd med sina egna förutsättningar just nu. Och det är ju helt ok. Jag var nog trettiofem innan jag ville kategorisera mig själv. I alla fall som feminist. Grundvärderingarna har jag dock sannolikt haft i stort sett hela mitt liv.

Vi pratade vidare. Huvudsaken är att alla är lika mycket värda. Att ingen blir dömd för den en är, oavsett genus, social bakgrund, hudfärg och allt möjligt annat. Att det är det vi ska sträva efter. Rättvisa förutsättningar för alla. Där är vi helt överens, dottern och jag.

Min förhoppning är att hon (och hennes lillasyster så småningom) lyckas följa sina drömmar. Att hon kan fortsätta att känna att hon har samma chanser som alla andra. Att hon är bra som hon är. Att hon är lika mycket värd. Att hon så småningom inte låter andra sätta sig på henne och säga att hon inte kan. För det kan hon.

Jag hoppas att hon kommer att ha den styrkan och den grundtryggheten. För alla ska veta att det inte är lätt. Det finns mycket som motarbetar. Starka krafter. Det kräver ganska mycket egen styrka att inte falla för alla dessa normer (och andra krafter).

Jag tycker också att hennes umgängeskrets, hennes gäng, är ganska intressant. De som ingår har lite olika stil allihop. Särskilt tjejerna. De är faktiskt inte riktigt karbonkopior av varandra. De verkar liksom inte döma varandra, utan acceptera varandra som de är. Och det tycker jag är rätt roligt.

Det är häftigt med ungdomar. Trots allt ger de i alla fall mig hopp.

31/100

Annonser

Kulturell reflektion

Jag var på Kulturting idag. Det handlade på olika sätt om kultur för barn och unga. De flesta deltagarna var medelålders. Kanske är det precis det som är kruxet. Att kultur för unga görs av just medelålders. Medelålders som tror sig veta vad barn och unga vill ha.

Borde vi medelålders inte istället lyssna på de unga själva. Vad vill de verkligen ha? Vad är viktigt för dem?

Borde vi inte låta dem själva göra kultur som är riktad till den egna målgruppen? Det var just precis det några av de få unga deltagarna sade. Dessa unga var placerade i en ungdomspanel. Vi medelålders skulle lyssna på dem. Vi skulle lära av dem. Gissa vilka som pratade mest?

Om jag sammanfattar hela dagen var den absolut lyckad. Men en reflektion är att de som talar absolut mest är medelålders. Eller förlåt, det är medelålders män som pratar mest. Typ som vanligt, tänker kanske vän av ordning. Och svaret är ja, som vanligt.

Såklart hördes också en hel del kvinnor (vi pratar kulturarbetare här, hallå). Men överlag är det ju så. Medelålders män tar liksom plats. Jag ska inte säga att det per automatik är fel. Men det skadar kanske inte om de som pratar mest också har saker att säga. Jag tror nämligen bergfast att även andra kategorier också har saker att säga. Inte minst samhällets unga. Och vi måste lyssna. Faktum är att jag tycker att det är vår skyldighet.

12/100

Tankar i ungdomsgården (det vill säga hemma)

Häromdagen hade vi ungdomsgård i källaren hemma. Äldsta dottern hade fyra kompisar hemma. De var två tjejer och tre killar, tretton och fjorton år gamla. Ungdomar som vi har sett sedan de var sex-sju år gamla. De hördes. Men de skötte sig själva.

Jag har funderat mycket på det där med ungdomar. Det skrivs då och då om deras slackighet, att de inte vill nåt, att de inte gör något. Att de helt enkelt är oengagerade. Då och då läser en att ungdomar liksom bara är lika med problem. Jag tror inte att det är så.

Det är ju de som är framtiden. De har enormt mycket att säga. Att tillföra oss och världen. Vi måste liksom lyssna på dem. Även om vi inte alltid förstår dem. Gudarna ska veta att jag inte gör det. Iallafall inte jämt.

Faktum är att jag själv kommer ihåg de tidiga tonåren. Jag kommer ihåg den ganska väl. Visst, världen var (och är för nutidens unga, som dottern och hennes vänner) rätt svartvit. Den gråskala jag upplever nu kommer senare. Den kommer i takt med att en blir mer luttrad. Eller erfaren är kanske ett bättre ord.

Men även om de unga är mer svartvita, även om de inte är helt färdiga, är det vår skyldighet att lyssna på dem. Jag dristar mig att säga vår förbannade skyldighet. De kan ju faktiskt lära oss också. Framförallt kan vi lära av varandra.

Jag är övertygad om att mer öppna sinnen och färre låsta positioner bara är till gagn för oss människor. Och hör sen. Typ.