Idealkluven

Var och en ska få vara och se ut hur den vill utan att bli dömd. Det är så fruktansvärt viktigt. Vill jag ha kort kjol så har jag det, punkt. ”Men är hon inte för gammal?” Eh, nej, vem har bestämt det? 

Unga tjejer ska inte heller behöva höra att ”tjejer ska inte ha hår på benen” från andra. För det första har alla mer eller mindre hår på hela kroppen, för det andra ska ingen annan bestämma det. Den som vill ta bort hår bestämmer det själv, för sin egen skull, inte för någon annan.

Detta med ideal är ett dilemma, tycker jag. Vi ska vara sunda, men vem bestämmer vad som är sunt? På många sätt är vi alla slavar (missförstå mig rätt nu) under de ideal och normer som råder. Och just därför kluvenheten. Jag vill inte döma människor för hur de väljer att se ut, samtidigt har jag svårt för det ideal som förekommer inte minst i många dokusåpor inte minst ungdomar tittar på. Ideal som skapar en snedvriden kroppsuppfattning. Det är liksom inte lätt och svartvitt direkt.

Men det är väl så att det absolut mest centrala är att vara medveten om att ideal och normer finns, och försöka jobba med dem så sansat som möjligt. Att acceptera den egna kluvenheten, men verkligen försöka att inte döma på förhand. Det är i alla fall en början.

Ytligt

Jag går nästan ingenstans utan åtminstone mascara och eyeliner. Och lite ögonskugga. Inte för att någon annan tycker att jag ska ha det. Inte heller för att jag liksom måste ha det. Utan för att jag gillar det. Jag och ingen annan.

Ibland har jag foundation eller bb-créme också. Och jag har antirynkkrämer i mitt badrumsskåp. Och jag färgar håret hyfsat ofta. Jag älskar parfymer. Och fixar naglarna regelbundet på salong. Kalla mig ytlig, men jag kan leva med det. Jag vet vem jag är och är verkligen inte bara yta.

Just det, jag älskar skor också. Nästan i alla former. Det beror ju helt på tillfälle. Skulle gärna ha ännu fler. Måste bara rensa ut gamla trotjänare först. Men det tar jag sen. Typ nångång.

I min garderob bor ganska många klänningar. Rätt mycket annat också faktiskt. Dock inte jättemycket märkesgrejer. Det kan vara snyggt, men jag har snöat in på lite billigare saker. Då kan en skaffa mer. Och det är roligt!

85/100

Väldigt oönskade hårstrån

Det dumma med att vara medelålders är fåniga hårstrån på tämligen oönskade ställen. Som hakan. Nej, jag tror inte att de direkt syns. Inte egentligen. Men jag vet om deras existens. Och det är fullt tillräckligt för att jag ska föra krig. Mitt vapen är pincetten.

Ja, jag vet att hårsäckarna blir lättare inflammerade. Det kommer liksom finnar istället. Men det struntar jag i. Hellre finnar än vassa hårstrån. Vilken sekund som helst.

Den som uppfinner ett permanent hårborttagningsmedel borde få typ Nobelpris. I vilket fall skulle jag vara vederbörande evigt tacksam.

Och visst, det är är ytligt. Det finns betydligt värre problem. Något av ett i-landsproblem faktiskt. Men mitt förakt för de små rackarns vassa hårstråna som envisas att slå bo på min haka är genuint och äkta. Så kriget fortsätter.

59/100

Slutshaming

Nu har jag läst en sådan där text igen. En sådan där text som kommer då och då. Inte minst i anslutning till Internationella Kvinnodagen. Oftast skriven av en kvinna. En sådan där text som mer eller mindre klagar på att kvinnor sminkar sig, som dekorerar sig på olika sätt. Sådant ska en nämligen inte lägga tid på. Det tar fokus från den verkliga uppgiften, vilken den än må vara.

Texten i fråga (nej, jag kommer inte att vare sig länka eller skriva var jag läste den – även om en del säkert kan identifiera den) handlade om idrott, och att det minsann var annorlunda på sjuttiotalet. Öh, ja, det var annorlunda då, det var väl för övrigt inte så många manliga fotbollsspelare som var stilikoner då heller?!

Visst, just det där med idrott och utseende kan diskuteras. Det kan utseendehetsen överhuvudtaget göras. Men min poäng med detta är varför dessa kvinnor som skriver sådana där texter skuldbelägger andra kvinnor. Förstår de ens att det gör det? Det kan ju också vara så att exempelvis idrottskvinnor vill ha lite mascara. Eller att de som sitter i studion vill vara fina, och klä upp sig lite. Varför måste det alltid vara fel.

Det behöver ju inte nödvändigtvis alltid vara så att den som tycker om smink och kläder per automatik är missnöjd med sig själv. Det behöver inte vara så att produkterna används för att behaga andra. Den som sminkar sig kanske känner sig fin alldeles för sin egen skull. Och varför är det så himla fel?

Jag tycker inte att det är fel. Jag är själv väldigt nöjd med mig själv (iallafall oftast), och jag har nästan alltid smink. Jag gillar relativt korta kjolar och klänningar med u-ringning (fy på mig, jag är ju faktiskt 40+).

Varför måste alltid inte minst kvinnor dömas för att vara ytliga? Är inte det att skuldbelägga om något? Kan det inte vara så att även det mest välmejkade ansikte kan dölja en smart hjärna?

7/100