Mod

Jag tog ju nyligen steget att hoppa ut i det okända. Jag sade upp mig från en tillsvidaretjänst (dock förlagd på långt pendelavstånd). Än så länge vet jag inte vart den här nya inslagna vägen kommer att leda. Men jag vet att den kommer att leda någonstans. Vägar brukar liksom göra det. Och jag bara vet att den kommer att leda fram till något bra.

Självklart har jag planer och strategier. Fast dem har jag inte helt lust att gå ut med än. Vi får se när det blir, och vilken riktning vägen kommer att ta. Eller rättare, vilken riktning jag själv kommer att välja när vägskälen kommer. För de kommer.

Just nu är jag fortfarande mest i det sköna hoppet. Det är det bästa steg jag har tagit. Faktiskt känner jag att det är så, även om jag också vet att det mycket väl kan bli bumpigt. Att vissa val kommer att visa sig vara återvändsgränder.

Jag tror faktiskt, alldeles på riktigt, att fler borde våga släppa taget. Åtminstone litegrann. Visst, det är läskigt och okänt. Men utveckling och förändring har aldrig uppstått ur att förbli vid det kända. Och faktum är att det kända finns ju där för mig, jag hoppar alls inte från allt. Det har jag inga intentioner att göra heller. Men att våga släppa taget lite ibland är bara nyttigt.

Annonser

Dröm att flyga

En resa som inte liknar någon annan. Så kan den kurs jag studerat i år sammanfattas. Det har varit skratt och tårar och allt däremellan. Det har varit insikter, inte minst om mig själv, och det har varit nya vänskaper. A hell of a ride, helt enkelt.

Nu ska jag förvalta det jag lärt mig om mig själv också. Mycket har jag egentligen haft på känn länge. Men det har blivit som den spark i baken jag faktiskt behövde. Jag har väl stått där och balanserat ett tag. Men hoppa då, har ju sagt att jag ska hur länge som helst.

Och jag har gjort småhopp. Och jag måste kolla förutsättningarna för olika språng. Kanske är det inte heller hoppa jag ska göra. Jag ska flyga. Flyga. Det ska jag göra. Känna luften under vingarna.

Nej, jag tänker inte vara mer detaljerad än så. Inte nu. Dels på grund av att jag inte riktigt vet. Dels för att jag inte riktigt vill. Men jag spanar mot horisonten, och försöker se även bortom den. Jag är nyfiken på vad som finns där.

Faktum är att det egentligen är som ett spännande äventyr. Lite läskigt. Men säg det äventyr som inte kittlar lite.

Nu hör jag nästan hur avgångarna börjar ropas ut. Vilken ska jag borda? Måste kolla först. Men sen. Sen flyger jag. Kanske blir det skumpigt och turbulent stundtals, men det är ju som själva livet.

Vänta bara lite. Sen lyfter jag. Jag vågar.

Rebell som inte vill vara instängd, eller?

Ibland roar jag mig med att göra fåniga tester på Facebook. Enligt ett av dem ska jag vara en inspirerande rebell. En rebell som inte gillar att sättas fast i lådor. Och nog är det ett tramstest. Det betyder ingenting. Men låsta lådor gillar jag inte. Faktum är att de kväver mig.

Vilka är då dessa lådor? Tja, vad jag mest associerar dem med är rutiner och invanda uppgifter. Sådant som skapar trygghet. Sådant som jag tycker blir TRÅKIGT, särskilt om jag måste hålla på med det för länge. 

Visst, rutiner kan vara bra. Faktiskt nödvändiga ibland. Men att alltid göra samma saker på samma sätt. Det blir ingen utmaning då. Jag har många gånger upplevt känslan att nu kan jag det här, hur går jag vidare. Nu kan jag det här. Nu är det tråkigt. Där känns det som att invanda rutiner blir ett hinder.

Något som däremot är riktigt roligt är att jobba med utveckling. Utveckling på riktigt. Att prova nya vägar. Ibland mot nya mål, ibland mot redan kända. Att ge sig in i områden som är på gränsen till okända. Det är lite läskigt, men mest kittlande och spännande.

Nya utmaningar är väldigt lockande. Att dessutom vara nyfiken på det mesta är väl ytterligare en faktor, antar jag. Och om det är att vara rebell är jag gärna rebellisk.

Att våga vara ödmjuk kan leda långt

Att det är viktigt att reflektera och pröva sig fram känns som lite av en självklarhet. Att inte låsa fast sig för hårt vid ett grundantagande, utan att reflektera kring vad man kommer fram till under processens gång, och att vara ödmjuk inför att man kan ha varit fel ute från början. Jag tycker att just ödmjukheten är väldigt centralt i nästan all verksamhet, inte minst för den som är ledare.

Ödmjukhet är förmågan att kunna reflektera det som kan iakttas, att inte låsa in sig i ett förutbestämt hörn. Det är helt enkelt så att utveckling främjas av just detta.

Varje reflektion börjar med en önskan att lösa eller förstå ett problem som har uppstått i processen. Genom att vara öppen i arbetet med att tillmötesgå denna önskan hittar den som reflekterar nya frågor, och ofta därmed nya svar, vilket skapar en kontinuerlig utvecklingsprocess. Undersökningen av grundproblemet leder på detta sätt till en slags processram, men ändå en öppenhet för de nya frågor och svar som uppstår under resans gång.

Naturligtvis finns det också nackdelar med att stanna upp och reflektera i en arbetsprocess. Det finns en risk att reflekterandet liksom tar över, och stoppar upp utvecklingsprocessen. Detta är viktigt att vara medveten om. Reflekterandet får inte bli ett självändamål.

Reflekterandet skapar alltså en ödmjukhet – att inte vara ensam om en allenarådande kunskap, utan att istället vara beredd att under en utvecklingsprocess också lära sig själv. Det är centralt att vara öppen för och medveten om sina egna svagheter. Det är också viktigt att leta efter kopplingar med andras tankar och idéer kring utvecklingsprocessen, återigen att inte stå ensam och hävda sin egen ofelbarhet. Det skapar ingen utveckling, snarare tvärtom. Det är nyttigt och av godo att liksom kasta fasaden, och att helt enkelt strunta i den sociala statusen. Reflekterandet och utvecklingsprocessen går före. Troligen är det ofta så att ingen har de absoluta svaren, men att flera tillsammans kanske hittar åtminstone några av dem. Här krävs dock en stor ödmjukhet. Det är inte farligt att be om hjälp – så gör det!

Som jag ser det handlar reflektion i praktiken om att våga prova nya vägar, och att våga misslyckas. För om det modet inte finns, kommer ingen utveckling framåt.

Kaka söker maka, är det alltid det bästa?

Jag har funderat en del på det gamla, lite slitna, uttrycket kaka söker maka. På att det ligger en del i det ändå. För vi gör ju det. Den partner vi väljer att leva tillsammans med har vi ofta gemensamma drag med. Just i det fallet är det väl i och för sig mest positivt. Men är kaka söker maka verkligen positivt i alla sammanhang?

Exempelvis vad gäller styrelserum, rekrytering och annat som har med det professionella att göra. Visst är det lättast att välja någon som påminner om en själv. En vet vad en får liksom. Men hur blir det med utveckling då? Egentligen? Om de flesta i just styrelserummen på sätt och vis är stöpta i samma form? 

Faktum är ju att utveckling ofta främjas av olikheter. Att folk drar åt olika håll. Visst, det kan bli jobbigt, men det behöver inte vara negativt. Och det är inte alltid särskilt konstruktivt att göra som en alltid har gjort.

Om jag inte missminner mig helt finns det studier, från andra länder, som visar att människor med humaniorabakgrund har mycket att tillföra styrelserummen. De mer mänskliga och estetiska värdena är viktiga, inte minst vad gäller kreativitet. Och vad är utveckling och innovationer, om inte kreativitet. Oavsett i vilken bransch vi befinner oss.

Och vad är det som säger att en, bara för att en råkar ha de traditionella attributen för en viss roll, automatiskt är den mest lämpade? Nej, just det, ingenting. Kanske är det så ibland att det oprövade, oväntade, kortet är precis vad som behövs. Låt oss säga ett kort med låg valör. Värdelöst, kanske vissa skulle säga. Men det kan vara kortet som skapar den vinnande handen. Ibland kanske till och med jokern. Varför inte våga testa liksom.