Att minnas

Jag är inte en särskilt ceremoniell person, och har inte så stora behov av att ha speciella dagar eller platser för att minnas dem som lämnat oss. Jag minns dem ändå, när jag vill, och tror att de finns med så länge vi minns dem.  
Jag minns min pappa Inge, som kunde reta mig något fruktansvärt när jag var i tonåren. Inte många jag har skrikit så mycket åt, och inte många som kunnat trigga mig till det. Pappa och jag brukade laga mat när mamma hade jobbat natt, och då gick diskussionerna höga. Lika envisa bägge två. När jag var liten var jag trött på att höra att jag var lik pappa, idag är jag glad för det. Han var en bra människa, som var lugn, diplomatisk och nyfiken. Och underfundig, det hände att folk inte förstod när han skämtade.

Jag minns också både min farmor Svea och min mormor Karin. De var väldigt olika. Hos farmor möblerade jag om – drog runt på möblerna rent bokstavligt. Hon var inte jätteförtjust i barn, men jag fick göra vad jag ville. Farmor var inte någon fena på matlagning, och jag fick alltid (bokstavligen) stuvade makaroner och köttfärssås på burk.
Mormor däremot var alltid i köket, som jag minns det. Jag tänker spontant på hennes spritskransar. Har faktiskt aldrig ätit sådana sedan hon dog, men kan fortfarande minnas hur de smakade.

Men vem bestämmer det?

Alla har lika värde. Oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning, religion, social klasstillhörighet, och lite till. Alltså diskrimineringsgrunderna. Alla har lika värde. Ingen är bättre än någon annan. Det spelar liksom ingen roll vem en är. Eller, förlåt, jag tycker inte att det spelar någon roll. Att det ska spela någon roll. Att vi ska respektera varandra även om vi inte är likadana eller tycker likadant. Alla har lika stort värde. Men det är inte så.

Kvinnor har fortfarande generellt lägre lön för samma arbete, människor med utländskt klingande namn sållas fortfarande bort, homosexuella och transpersoner flyr fortfarande inte sällan från mindre orter, människor bedöms som mer eller mindre värdefulla på grund av hur de ser ut eller en massa andra faktorer. Et cetera, et cetera.

Förra veckan besökte jag SFI, och bland annat pratade jag med ett par från Syrien. De hade varit i Sverige i runt ett år. Han var arkitekt och hon elektriker. De hade fortfarande hopp om att en dag kunna jobba inom sina yrken här. Jag hoppas verkligen att det blir verklighet.

”Jo, det är klart att såna där fjollor finns, men inte här. Och vore det min son, då jävlar…” Kul inställning. Som om ens sexuella läggning spelar hela personligheten. Ärligt talat bryr jag mig inte särskilt mycket om personers sexuella preferenser, jag bryr mig om personer. Punkt.

Killar som tar upp hela rum utan att ens vara medvetna om det. Det bara blir så. Boys will be boys liksom. Tjejer som vill men inte vågar säga ifrån. Inte på riktigt. Det bara blir så. Såklart finns det undantag, men inte sällan verkar det bli så i många klassrum.

Människor som avviker från normen får inte sällan glåpord kastade efter sig. De blir baktalade, och ibland rentav misshandlade. När de har världens kapacitet inom sig. Bara för att de inte ser ut, eller är, som en ”ska”. Och vem fan bestämmer det?

Starka hierarkier och normer

Funderar på hur hierarkier fungerar. Och att just hierarkier är starkare än vad vi kanske vill erkänna. I alla branscher. Inte minst upplever jag att det märks i chefs- och ledarrekryteringar. De som rekryteras kommer ofta från liknande håll. Faktum är att rekrytering över huvud taget är väldigt normstyrd.

Inom kulturen känns det som att det är visionärerna som blir chefer. Och visst, det finns poänger med det. Men jag tycker det är minst lika viktigt att ha förmågan att bryta ner visionerna till en faktisk verksamhet. Och att ha förmågan att entusiasmera sin personal. Att leda innebär per automatik att ha med människor att göra, och då underlättar det att kunna hantera folk och att ha empatisk förmåga. Men kanske är viktigast av allt är att kunna hushålla med resurser.

Det talas ibland om att den akademiska kunskapen är viktig inom delar av kulturen (där jag rör mig). Och det är den väl. Men vilken akademisk kunskap? Faktum är också att det ibland görs skillnad på vilka funktioner en har haft, alldeles oavsett om den akademiska kompetensen är densamma. Kanske har jag fel, men inom museer är det inte ofta pedagoger som blir chefer. Snarare intendenter och/eller arkeologer. Trots att pedagoger har stor vana att möta, och hantera, alla möjliga sorters människor.

Det blir lite samma som att humanister (alltså akademiker inom humaniora) har svårare att komma in i näringslivet. Vi måste liksom förklara vad vi kan. Trots att vi har kompetenser som är alldeles utmärkt gångbara. Som exempelvis förmågan att tänka kritiskt, att se sammanhang och vana att dra slutsatser utifrån olika resonemang. Det ingår i den humanistiska utbildningen.

Jag skulle önska att humanistisk kunskap och pedagogisk erfarenhet och förmåga fick en större roll inte minst i ledarskapssammanhang. Att det vore mer allmänt känt vad de innebär. Och att de värderades högre.