Fina flickor kommer till himlen. Dåliga flickor kommer hur långt som helst. Fina flickor är tysta och snälla. De är liksom beskedliga och till lags. Fina flickor pratar inte för högt, eller tar för mycket plats. Dåliga flickor tar plats. Eller? Och varför är det förresten dåligt att ta plats?
”Om jag ber om ursäkt för att jag finns så märks jag inte.” Eh, jo, du märks, och inte på ett alltid särdeles positivt sätt. Självutplånande människor tenderar att bli påfrestande, även om det blir något av en paradox. Effekten liksom motverkar syftet. Jag har varit tyst och beskedlig, på gränsen till självutplånande under stora delar av mitt liv. Det har jag slutat med. Det är nämligen jättetråkigt att vara beskedlig. Och jag tycker inte att det är dåligt att ta plats och stå på sig. Att veta sin rätt och hävda den. Tvärtom är det väldigt konstigt att det över huvud taget har ansetts (och i viss mån fortfarande anses) som dåligt. Dåligt i den bemärkelsen tycker jag tvärtom är fint.
Själv är jag gärna en fin dålig flicka. Eller flicka förresten, det var ett tag sen. En fin dålig kvinna som vet vad hon vill. Som vet sin egen rätt.
För övrigt har jag läst Dantes gudomliga komedi, och himlen verkar vara ett rätt trist ställe. Så oerhört esoteriskt att det blir ospännande. Och lite spänning i tillvaron ger livet en krydda.
46/100
Mauds tankar 