Jonglering

För att vara mellan jobb har jag för tillfället väldigt mycket att göra. Högskolerapporter, extraknäck och allmänt frilansande, klassförälderi och en massa annat. Tanken har varit att jag ska gymma lite också, men de senaste veckorna har en enveten förkylning effektivt satt p för det. Får väl ta igen det sen.

Vad jag funderar på är att jag har kommit på att jag trivs när jag har många bollar i luften. Det blir i alla fall inte tråkigt då. Bollarna får gärna ha olika karaktär också. Och vara lite utmanande.

Ibland på sistone har jag mötts av oförstående. Men det blir ju otryggt. Eller jobbigt. Eller vad som helst. Och visst, det är skönt med trygghet (har ju för övrigt som sagt en anställning som väntar på mig). Dock behöver inte det ena utesluta det andra. Bisysslor är typ världens bästa uppfinning, känns det som. En möjlighet att förkovra sig med lite annat än det en annars gör.

Jag funderar också på varför jag funderar så mycket på sånt här. I och för sig funderar jag som bekant på en hel massa saker. Men just det som handlar om alla bollarna som jag jonglerar med. Kanske är det också någon slags fyrtioårskris. Eller det allmänmänskliga behovet av navelskådning.

79/100

Behovet av time out och att ibland få det

Nu har två veckor gått sedan jag slutade mitt förra jobb. Det har varit två väldigt behagliga veckor (förutom förekomsten av envis förkylning). Ibland är det ju så. Behovet av något nytt är stort. Behovet att bli fri är större. Och det faktum att jag har ett nytt jobb som väntar om några månader gör inte hela situationen sämre.

Egentligen tror jag att det vore bra för alla om den möjligheten fanns mer sanktionerad. Möjligheten att ta time out ibland. Att verkligen få möjlighet att fundera på vad en vill. Om en är på rätt plats. Eller som en möjlighet att faktiskt ta tag i sina drömmar. Liksom på riktigt. Jag kommer att lägga de här månaderna mellan jobb på det. Bland annat. Men också på att landa i mig själv. Det sistnämnda är väldigt nödvändigt. För mig just nu.

Jo, jag vet mycket väl vem jag är. Men jag behöver de här månaderna. Jag behöver få ett utifrånperspektiv. Och, som sagt, egentligen tror jag att alla skulle behöva det ibland. Utan att behöva oroa sig för ekonomin. Jag kan inbilla mig att en sådan sanktionerad möjlighet till återhämtningsperioder ibland skulle kunna hjälpa fler att komma in på arbetsmarknaden också. Varför inte dela på jobb mer? Typ.

Vad är det egentligen som säger att vi människor bara ska jobba hela tiden. Jobba så mycket som möjligt. In i ekorrhjulet och få det att snurra. Snurra för vem? Blir vi lyckligare av att snurra runt därinne utan att kunna stanna upp och reflektera? Alltså på riktigt. Faktum är att jag är osäker på om det är så himla bra att vara lönsam. I alla fall inte hela tiden. Det finns så många andra delar i vad som utgör livet. Och de delarna måste vi också orka med.

Det talas om valfrihet. Men har vi egentligen det? Möjligheten att ibland hoppa av en stund finns liksom inte. Och det tycker jag är lite tråkigt.

70/100

På arbetsförmedlingen

”Och sen har vi infomöten där du kan få reda på hur vi fungerar. Är du intresserad av det?” ”Måste en gå?” ”Nej, och du verkar ju vara en person som kan hitta info själv.” ”Jo, brukar vara rätt bra på det. Jag tror jag struntar i infomötet.” ”Gör det.”

Jag skrev in mig på Arbetsförmedlingen idag. För första gången på över tio år. Enda anledningen till denna åtgärd var att jag ska försöka få ut lite a-kassa under de tre månader som återstår tills min nya anställning börjar. Det är ingen direkt ko på isen, om jag säger så.

Faktum är att det blev smått bisarrt. Jag fyllde glatt i hela inskrivningsformuläret. Fick göra arbetsprognostestet (det måste en tydligen göra). Svaret blev att jag har mycket goda chanser att få nytt jobb. Eh, jo, det hade ju varit konstigt annars. Eftersom jag redan har fått ett nytt jobb. Det är ju bara så att jag behöver lite landningstid först. Så jag stegade som sagt dit och skrev in mig.

Enda kruxet är att jag måste söka jobb. Jag måste redovisa vad jag söker också. Men om jag inte missminner mig var en tvungen att göra det för tio-femton år sen också. Det känns dock lite småfånigt att söka jobb jag inte vare sig vill ha eller behöver.

Jag inser att det låter som jag raljerar. Det kanske jag gör. Om min egen sits. Jag raljerar verkligen inte över alla tusentals som är arbetslösa på riktigt. Som blir utförsäkrade. Som dubbelbestraffas gång efter annan. Men det är en helt annan, och mycket sorgligare, historia.

58/100